Månadens bästa låtar: juni 2025
Sommaren kan kännas olidlig och ohanterlig med ilskna getingar, surrande myggor och spöregn varvat med värme från helvetet. Tur att det finns bra musik att luta sig tillbaka på. Vi har samlat de bästa låtarna från juni – de och många fler låtar som går varma i våra hörlurar hittar ni i vår spellista On replay!
Friends – Hannes
Efter att ha pumpat ut musik relativt regelbundet så försvann indiesveriges favorit Hannes från rampljuset 2023, och som han har varit saknad. Friends har inte världens mest komplicerade produktion, det är enkla syntar med ett ännu enklare trumbeat. Soundet för tankarna till Frank Ocean – nostalgisk men ändå modern och mjuk r’n’b som är öppen, ärlig och poetisk. Men i den anspråkslösa ljudbilden skiner Hannes som allra starkast. Det ryktas om ett album i november och jag längtar innerligt.
Johanna Fröde
En autofiktiv rocklåt – Elis Monteverde Burrau & Karamazov 3
Jag är av den (möjligen kontroversiella) åsikten att poeten Elis Monteverde Burrau gör sig bäst när han backas upp av ett rockband. Karamazov 3 tonsätter denna dikt med avskalade med eleganta gitarriff, där Monteverde Burrau skärskådar såväl sin egen stjärnstatus (“Jag är inte ens profet där jag bor”) som den kultursvenska tidsandan (“Hur konstruktivt kan samtalet bli?”). Här rivs barriärerna mellan lyssnaren och den kulturelit han blivit förgrundsgestalt i ned. Refrängraderna “Vi är verkligen ett gäng i vita jeans / Inte fantastiska men helt okej” både bekräftar och dementerar allmänhetens bild av hans klick. En trallvänlig coda med vacker bakgrundssång blir en passande avslutning på denna självkritiska, fyndiga och förvånansvärt lättillgängliga låtdikt.
Holger Claesson
time to go – Loyle Carner
Det är något med genreöverskridande akter från de brittiska öarna, och hur de lyckas kombinera vitt skilda inspirationskällor med imponerande precision. Loyle Carners musik är lite som en full English – ett förvirrat hopkok av rätter som separat är goda men tillsammans bildar vad som borde vara en tveksam sörja. Men likt den artärtäppande frukostklassikern gör Carner succé, och senaste släppet time to go är en härlig blandning av introspektiva och existensiella bars à la The Streets, garageinspirerade beats à la Saint Jude och sensuellt svävande gitarrer à la Tame Impala. I Loyle Carner och time to go har vi att göra med ett hopkok som fungerar såväl på papper som i hörlurarna.
Daniel Miettinen-Singhateh
Villain – Annahstasia
Amerikanska musikern och låtskrivaren Annahstasia har vad jag skulle beskriva som en unik och tidlös röst. Hennes stämma för tankarna till Tracy Chapman och förtrollar lyssnaren med sitt djup och själfullhet. På hennes senaste platta hittar vi spåret Villain som med sin avskalade ljudbild med gitarr och brass skulle kunna fylla ett helt rum. “Take it, Take it back / All the anger and the fury / And I don’t know where it hides / Just before it rises up and cries for me”. I texten existerar både ett mörker och ett ljus. Det finns också en hjärtskärande förvirring kring hur mörkret kan komma inifrån, låt-jaget tänker att någon måste ha placerat det där. En stor och drabbande ballad.
Allis Sääsk Berglund
Heaven Is No Feeling – Cate Le Bon
Poprock? Artpop? Bedroom pop? Lite Kate Bush möter Connan Mockasin, möter Okay Kaya. Cate Le Bon är sedan innan riktigt träffsäker i sitt autentiska uttryck, både i melodi och lyrik, och denna singel är inget snedsteg!
Heaven Is No Feeling har ett drömmigt, svävande sound tack vare en karamellig gitarrton som ackompanjeras av en röst som trivs lika bra bland de låga som höga tonerna. Lika färgglatt som det är bitande. Lika retro som det är samtida. En singel som lämnar höga förväntningar inför det kommande albumet! Hur man än vill beskriva det, så låter det bra i öronen.
Alec Gullström-Hughes
Incomprehensible – Big Thief
Incomprehensible är den första singeln från indiebandet Big Thiefs kommande skiva Double Infinity, och precis när man trodde att deras musik inte kunde kännas mer intim får Adrienne Lenker till ett så naket och glimmande självporträtt att det känns som att tiden stannar. I texterna hörs det hur hon slits mellan livskriser och tillstånd av inre frid. Musikaliskt bygger Incomprehensible vidare på pärlorna från deras förra album, såsom Simulation Swarm och Little Things. Lenkers sköra röst får sväva ovanpå de glittrande, drömska riffen, och finner en balans mellan vardagens små glädjemoment och evigheten. Slutresultatet blir en känsla av förundran inför världen – som kanske beskrivs bäst av just ordet incomprehensible.
Holger Claesson
Still Above – Mark William Lewis
Mark William Lewis självbetitlade album är ett av de första som kommer släppas via A24 Music – en utbyggnad av den tidsdefinierande filmstudion. Det är på många sätt en passande matchning. Lewis har under ett par år fått uppmärksamhet tack vare en filmisk, till hälften instrumental debut-EP och samarbeten med andra inom London-scenen som NINA eller New York-baserade MIKE, bland annat som förband på rapparens spelning i Stockholm 2024. På en rökfylld scen framför den ivriga skaran MIKE-fans skapade han en drömlik stämning med sin gitarr, munspel och en mörk, befallande stämma.
A24-budgeten är märkbar och välkomnad på Lewis senaste singel Still Above. Hans annars avskalade ljudbild är fyllig och varm med ackompanjerande trummor och blås. Lewis kanske hittills mest muntra låt har samtidigt poetiskt flyktiga rader om ytliga relationer och inre konflikter. I en intervju med The Face nämner Lewis en strävan efter att vara ärlig med sig själv i sin musik – ett sökande som visar sig, inte endast genom orden, utan i själva känslan som genomsyrar Still Above.
Hugo Kroon
Enough – Little Simz, Yukimi
Under juni släppte den brittiska rapparen Little Simz sitt sjätte studioalbum Lotus. Albumet är fyllt med fantastiska låtar men en som verkligen sticker ut är Enough, ett samarbete med den svenska artisten Yukimi från Little Dragon. Ljudbilden är dynamisk och rivig, med en drivande basslinga, discomättad synt och grooviga trummor. Låten bär på en befriande ärlighet och en kristallklar självsäkerhet i texten om respekt – både för sig själv och från andra människor. “My time is of importance / Her ego on enormous / Like you didn’t know I is that girl / I am an electric black girl.” Enough är konfronterande utan att vara arg och besitter en hypnotisk kraft som får en att vilja spela den om och om igen.
Allis Sääsk Berglund
BabyU Lar== – Actress
Brittiska Actress gör dansmusik som gärna döljer sig under tjocka lager av dimma och brus, med en kompromisslös vilja att tänja på gränser och utmana uppfattningar kring elektronisk musik. BabyU Lar==, höjdpunkten från hans senaste EP, fortsätter i en avskalad, introspektiv riktning – se förra årets Statik och hans Resident Advisor-mix – och verkar till en början nästan helt formlös.
Dess fragmenterade pianon och en pitchad, James Blake-aktig röst famlar sig fram i mörkret tills låtens nästan osynliga groove framträder, och åtta minuter känns plötsligt som ingen tid alls. Det är en rent meditativ upplevelse som Actress bjuder in till. Rekommenderas för en ledig solig dag, eller en sen kväll på kollektivtrafiken.
Hugo Kroon
