Månadens bästa låtar:
januari 2023
Då har årets första månad redan passerat, och snabbt gick det! Många artister stod i startgroparna tidigt, och inledde året med att vända blad och släppa ny musik. Januari har bjudit på en mängd släpp från alla möjliga genrer: bland andra släppte Rami sitt debutalbum, Miley Cyrus gjorde comeback, och Belle and Sebastian droppade sitt album Late Developers.
För oss på KULT är det dags att inviga ett nytt koncept och sammanfatta månaden med några musikaliska ljusglimtar som stuckit ut lite extra i vintermörkret. Ni hittar mer av det som snurrar i våra lurar i listan ON REPLAY – en samling av det vi lyssnar på just nu!
Control – Sofia Monroy
Stjärnskottet Sofia Monroy har snabbt blivit ett namn att hålla koll på, efter en fors av singlar som kombinerar en känsla för iöronfallande refränger med bakgrunder som ofta har grunderna i glitchig alt-R&B.
På Control teamar Monroy upp med producenten Jeff Roman, som har stått för några av de senaste årens svängigaste svenska hiphopnummer. Här får Romans talang för att koka upp tunga grooves andas helt – en oemotståndlig basgång, ett drivande housebeat, glittrande 80-talssyntar, och så var det bra så. Det är omöjligt att inte börja stampa med när Monroy inleder låten med att visksjunga i takt till Romans trummor, och när refrängen glider in önskar man snabbt att dessa två skulle ge sig på ett helt album ihop. En fantastisk duo helt enkelt.
Anton Ånell
En Chans – 23, C.Gambino
Det är omöjligt att överskatta vikten av en bra refräng, och när 23 ömt frågar Gud om det finns ett paradis för de som “snurrar runt med guns” uppstår många känslor samtidigt. Tillfredsställelsen från att ha hört hur den maskerade rapparen mästerligt utnyttjar de två toner han kan sätta för att sjunga en fin melodi; värmen som kommer från Oscar Chases sköra gitarrslinga; och sorgen över att en människa ens ska känna sådan övergivenhet över sig själv och sin ställning i Guds ögon. Förvisso rappar 23 stolt över att hans rader kan “kopplas till nyhetsrubriker”, och är en aktiv agent i formandet av sin persona som skurk – men om hiphop lärt oss någonting, så är det att balansen mellan förövare och offer är suddig i det nya Sverige.
Sultan Ahmed
bergmál – Post-dreifing, Isadora
På albumet Drullumall #4 av det isländska bandet och musikkollektivet Post-dreifing finner vi den korta och egensinninga låten bergmál. Låten består av stämmor och händer som klappar i takt tillsammans med en ensam gitarr. Stämningen är intim då rösterna och rörelserna av händerna får låten att kännas väldigt organisk, människan blir ett instrument och den tomma tystnaden gör musiken stark. Låten är ett samarbete med isländska artisten Ísadóra, musiklegenden Björks dotter. Mamman och dottern har jobbat tillsammans tidigare, till exempel på Björks singel Fossora från förra året, men detta är första gången som hon själv får kliva fram. En intressant debut av Ísadóra och ett samarbete som får lyssnaren att längta efter mer musik från båda parter.
Allis Sääsk Berglund
En sista – Nära Döden
Nära Döden gör den sortens indierock som talar direkt till genrens punkiga DIY-hjärta. Här handlar det om de mest grundläggande byggstenarna – bas, gitarr, trummor, och en retfull tendens att gömma väldigt välskrivna poplåtar under distade och smutsiga ljudbilder. Singeln En sista är ett perfekt exempel: en trallvänlig eloge till den svunna ungdomen, mixad som en demoinspelning.
Med serotoninfyllda gitarriff och charmiga textrader som “Pengarna tog slut och det gjorde jag med / En sekund och ett beslut, sen så hängde jag med” är låten en skildring av den där otroligt speciella känslan av att göra de sakerna man brukade göra en allra sista gång innan man går vidare i livet. Bitterljuvt och effektivt!
Anton Ånell
Cha Cha Cha – Käärijä
Favoriten i Finlands motsvarighet till Melodifestivalen, Uuden Musiikin Kilpailu, är i år något som sällan skådats tidigare – och inte bara i sammanhangets ramar. Käärijä kombinerar de finska hårdrockstraditionerna med rap och techno, och beatet i refrängen slår hårdare än allt jag någonsin hört i Eurovision-sammanhang. Precis när man hinner tänka att det blir lite för hårt och intensivt så mynnar låten ut i en klockren pophook som alla trots språkbarriären kan sjunga med i. När de tre minuterna är slut undrar man vad man precis upplevt. Och någonting får en att vilja uppleva det igen. Förhoppningsvis kommer man känna samma känsla efter att ha sett det på scen också.
Theo Hafström
Emily I’m Sorry – boygenius
Det borde nästan gå att benämna singer songwritern-trion boygenius som en omvänd supergrupp, i det avseendet att de alla tre gjorde sitt stora genombrott i princip samtidigt eller kort efter att bandet bildades. Nu är i alla fall Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus tillbaka i boygenius och delade i januari med sig av de tre första singlarna från debutalbumet The Record. Emily I’m Sorry är definitivt flaggskeppet av dessa tre och av hela skivan. En låt om att vara 27 år och varken veta sin plats eller vart man är på väg och på så sätt inte räcka till åt dem i sin närhet. En naken och ärlig singel, fylld av diskbänksrealism och vars karaktäristiska stämsång inte lämnar ett öga torrt.
Gustav Stjernkvist
Oceans Niagara – M83
Mer än 10 år har gått sedan Anthony Gonzalez sjöng om bilar, kyrkor och staden på retroklassikern Midnight City från hans hyllade album Hurry Up, We’re Dreaming. Nu är han äntligen tillbaka med Oceans Niagara som återgår till samma cinematiska ljudbild. Syntar och gitarrer är dränkta i en 80-talspastisch som åstadkommer panoramiska vyer. Sången sätter sig i baksätet, förutom när han stundtals slänger ur sig ett “Beyond adventure” innan refrängen. Oceans Niagara är i princip ett instrumentalt spår som lägger sitt fokus på vackra och talande melodier som nästlar sig in i lyssnarens fantasi. Vilken comeback av M83, det är säkert att säga att han är på rätt spår.
David Brignoli
Flowers – Miley Cyrus
Miley Cyrus inledde året med singeln Flowers som är en stark och kaxig låt i discopopstuk. Ljudbilden består av en vandrande bas och funkiga syntar, Cyrus sjunger om självständighet och att bryta sig fri. Fraser som “I can buy myself flowers / Write my name in the sand / Talk to myself for hours / Say things you don’t understand” och upprepandet av orden “I can love me better” skapar känslan av att låt-jaget riktar texten mot någon som sårat henne.
Låten fick stor uppmärksamhet då fans tror att den är riktad mot exet Liam Hemsworth, till stor del för att den släpptes på hans födelsedag och fraserna verkar stämma in på rykten om deras relation. Svaret på om detta är fallet är upp till Miley själv att veta, och för oss att undra. Singeln Flowers känns som början av en ny era; hon öppnar inte dörren till 2023, hon sparkar upp den.
Allis Sääsk Berglund
Selfish – slowthai
Är det något slowthai kan så är det att spotta rader rakt från kärnan av sin frustration, ilska och uppgivenhet. På nya singeln Selfish rappar han halvpsykotiskt över ett stressat beat, väser ur sig refrängen och konstaterar att “It makes me sick when I look at the world / Cause nothing seems real”.
I likhet med stora delar av hans tidigare musik är Selfish rå, ärlig och hämningslös – med andra ord ett gott tecken för det nya albumet UGLY, som släpps 3:e mars och annonserades i samma veva. Den medföljande videon skruvar upp nivån ytterligare, och musikens punkinslag framhävs av estetiken i den övning som slowthai utsätter sig för: att vara inlåst 24 timmar i ett spegeltäckt rum, för att fokusera på tålamod och självreflektion. Tycka vad man vill om metoden, men nog går den hand i hand med såväl låten som brittens karaktär. På Selfish visar han ännu en gång att han besitter en unik förmåga att växla blick från det lilla till det stora, att gräva inom sig själv och samtidigt skarpt skildra omvärlden.
Daria Spitza
Contact – Kelela
Livet bär med sig flera frågor till en, och tur nog är vissa enklare att besvara. Ett exempel är: Har Kelela någonsin släppt en dålig låt? Till vilket det uppenbara svaret är ett: absolut inte. Breakbeat-numret Contact är ruset från att befinna sig i en svettig danslokal med någon alldeles speciell; det är suddigt, intimt och fruktansvärt härligt. Det är också spännande, ovisst, och naket. Kelela beskriver effekten av substanser, upplevelsen av att tid och rum förvrängs, och värmen som tar över kroppen när klockan slår 02:00 med den där speciella personen – och den berättelsen förs fram med hennes röst som kortfattat sagt är en gåva. Contact är den fjärde singeln från hennes kommande album RAVEN, och av dessa singlar att döma så kan vi vänta oss ett alldeles speciellt släpp från sångerskan.
Sultan Ahmed
GOATED. – Armani White, Denzel Curry
2022 hade Armani White en av årets allra största onlinehits med TikTok-monstret BILLIE EILISH.. Det var en låt som absolut drog nytta av att vara döpt efter en ikonisk artist, men om man faktiskt lyssnade var det tydligt att Armani White inte behövde sådana gimmicks för att bli viral. Beatet var aggressivt och dansant samtidigt, och rapparen navigerade ljudlandskapet med ett dynamiskt flow och sköna one-liners.
Uppföljaren GOATED. med Denzel Curry är en minimalistisk banger som levererar på löftet om större potential som hördes på BILLIE EILISH.. Beatet är för det mesta inte mer än 808-bas och hi-hats, men de två rapparna besitter så mycket pondus i rösten att de inte behöver mycket mer än så. Explosiva och akrobatiska verser, med en simpel hook som sätter sig direkt. Gott så.
Anton Ånell
Real Spring – Skrillex feat. Bladee
Ändå fett 2023 att Skrillex, vars inflytande kanske bäst beskrivs som zoomer-generationens Linkin Park, gör en semi-comeback med en ny (fräsch!) stil och en kommande skiva spetsad av en drös singlar med hyperaktuella artister som PinkPanthress, Fred again.. och Bladee.
Även om det blir svårt att välja, måste Real Spring vara den bästa av den. Beatet, producerat av Skrillex, skriker nostalgi kring artistens genombrott tidigt 10-tal, men känns samtidigt också så otroligt… 2023? Det låter inte som en forcerad genreblandning (vilket tyvärr de andra singlarna Way Back och Rumble gör). Aktualitetens hyperpop och Drain Gangs genreblandande experimentation gifter sig så väl med Skrillex signaturstil. Bladee lyckas i vanlig ordning låta både förtvivlad och självsäker under sin vers innan Skrillex ger oss ett klassiskt dubstep-drop: och vi är plötsligt full circle. Droppet borde osa cringe och onajs 2011-nostalgi men i kontexten… låter det bara fräscht och otroligt fett.
När låten också ramas in av en typisk Drain Gang-type video och en avslappnad canvas i samma anda där Skrillex och Bladee chillar under vad man bara kan önska är Västerbron, blir giftermålet komplett – Skrillex verkar ha släppt sin fetaste låt sedan Where Are Ü Now.
Charles Lundman
Lyssna på våra favoritlåtar för tillfället nedan!
