Månadens bästa låtar: februari 2026
Februari har kommit och gått samt bjudit på mello, snökaos och nya krig (seriöst…). Vilken underbar tid vi lever i. I vissa stunder är goda råd dyra och vi får nöja oss med de små glädjeämnena i livet. Till exempel att: 1. Februari är äntligen över, 2. Snart dags att plocka fram vårjackan och 3. att det släpps för mycket bra musik och att redaktionen kan gå på högvarv. Här är några av våra standouts från månaden som gått. GItarrock från Vundabar, electroclash från Fred again… och Jamie T eller My New Band Believe, är bara några exempel.
Ni hittar alla låtarna och fler som vi gillar i spellistan On Replay!
The Thing – Vundabar
Det finns all anledning för medelåldersmän världen över att damma av sina tio år gamla Red Wing-stövlar och jobba bort fettlevern som hindrar den optimistiskt nyinköpta skinnjackan från att knäppas – det verkar som att gitarrmusiken är här för att stanna (enda tills den försvinner igen).
”This is kinda like your dad’s rock’n’roll” säger grabbarna i Vundabar, och bjuder på ett två minuter kort och lagom familjärt stycke postpunk. Det är precis enligt recept, med 80-talsklingande virveltrummor och lagom mycket effekter på gitarrerna. It’s giving Peter Hook på bas och Bernard Sumner påsång, men vem sa att det är något dåligt med en välproducerad New Order-homage?
Daniel Miettinen-Singhateh
Bilen – Johanna Svensson
Bilen är singer-songwritern Johanna Svenssons första släpp på ett år. Ett klassiskt poprockigt format får en färgstark förstärkning i form av saxofon, flöjter och bakgrundskör, vilket gifter sig fint med de somriga, roadtrippiga texterna. Varje musikalisk idé framförs med sådan självklarhet att man vid första lyssningen kan drabbas av déjà vu-känslor. Detta stämmer inte minst in på Svenssons röst, som här får ta sig härligt kraftfulla utsvävningar. Där musiken sällan skyr det charmigt klyschiga är det rösten och textens originalitet som särskiljer Johanna Svensson från alla sorters mallar och mönster.
Holger Claesson
Numerology – My New Band Believe
Cameron Picton var aldrig black midis mest profilstarka medlem. Han hade inte Geordie Greeps karaktäristiska excentricitet, eller den så nyligen tragiskt bortgångne Matt Kwasniewski-Kelvins intensitet. Pictons nya band – passande nog döpt till My New Band Believe – visar dock på en sprudlande musikalisk kreativitet redan med sin andra släppta singel.
Redan från första sekunden överväldigar det höga tempot och de bombastiska rytmerna. Komplexa rim och ett konstant textflöde får bada i en genrefusion så bred att den knappt går att definiera – här ryms allt från samba och jazz till folkinfuserad proggrock. De kompromisslöst brutala spåren från black midi-tiden finns absolut kvar, men samtidigt är det något mycket ljusare och exotiskt som uppenbarar sig på Numerology.
Holger Claesson
Closing – Hand Audiovisual
Göteborg gör det igen! Hand Audiovisual släppte sin första självbetitlade platta för några veckor sen, och det är svårt att inte fastna redan vid en första lyssning. Det är svårt att välja en favoritlåt, men Closing sammanfattar bandets väldigt experimentella sound där gitarrer, bas och två (!) trummor gör lite vad de vill, fast utan att tappa riktning. Det finns en nerv och ett självförtroende i uttrycket som känns både lekfullt och kompromisslöst, där det skeva möter det melodiska i en frenetisk helhet som hela tiden håller en på tårna. Låten toppas av med en kaxig, självklar, och något nonchalant sång som ger låten ännu mera karaktär och lite av en engelsk britpop attityd. En riktigt bra låt och ett ännu bättre debutalbum!
Alec Gullström-Hughes
Lights Burn Dimmer – Fred again…, Jamie T
Den tokflinande EDM-poster boy:en Fred again… och den något sliskige och rappkäftade indierockaren Jamie T är inte ett samarbete man var beredd på skulle hända. Men ack så väl hände det. Och ack så väl känns det också helt på sin plats. Med sina mäktiga syntar i förgrunden och sitt liksom episka men monotona (varför ändra på en struktur som redan är perfekt) malande hamnar denna udda kombination av influenser, inte helt oväntat, i en slags revival i elektronisk indie sleaze, en jävligt bra sådan minst sagt. Lights Burn Dimmer är en låt i stil med den massaiva ljudbild likt Justice, Pictureplane och Yeah Yeah Yeahs. En skräpig, oförsonlig och okompromissbar låt gjord för svettiga klubbar.
Gustav Stjernkvist
