Månadens bästa låtar: augusti 2026
Jahopp. Så VAR den sommarn över. Det är lätt att missa när man konstant är smålullig på ljummet vin och ännu ljumnare öl på diverse sommareskapader, att missa att det OCKSÅ släppts en massa bra ny musik. Vad sägs om Alabama Shakes, James Ivy, Lambchop och Morabeza Tobacco eller varför inte Vit Päls? KULT magsins musikredaktion har i vanlig ordning samlat de bästa låtarna från månaden som gått.
Ni hittar alla låtarna från listan och många fler av våra favoriter i vår lista On replay!
Så många hål – Vit Päls
Det är en så oerhörd lycka att Vit Päls börjat skriva och spela igen. Efter att bandet lade ner 2014 blev deras comeback och albumet Back in päls en positiv överraskning. I den nya singeln Så många hål hörs bekanta trumpeter, aaah-stämmor och lekfull gitarr. Det är något alldeles eget med frontmannen Carl Johan Lundgrens låtskrivande. Det känns intuitivt, vardagligt och träffsäkert.
”Som en frukt, som blitt för stor, faller jag ner ibland gator / där jag tappar nått, för länge sen och inte går att hitta igen.”
I Så många hål sjunger han om Skåne och Stockholm och hur alla hålor i Sverige inte skiljer sig så mycket. Om förhoppningarna på en flytt som följs av insikten att man också måste flytta med sig själv. Fyndig, vacker och oemotståndlig.
Allis Sääsk Berglund
It’s Only Heaven — Morabeza Tobacco
Morabeza Tobacco är en duo bestående av Vanilla Stillefors och Gustav Jennefors. Tillsammans gör de fantastisk mörk, molande indiepop. Det är drömmigt, stämningsfullt och enkel, men skicklig, produktion. Deras senaste singel It’s Only Heaven påminner starkt om klassiska dreampopband som Slowdive och Cocteau Twins, med mycket reverb, texturer och otydlig, eterisk sång. Den får mig att glädjefullt längta till den dunkla hösten, när vinden visslar och man måste knäppa kappan upp till hakan.
Johanna Fröde
Tea Time — Alabama Shakes
Att lyssna på Alabama Shakes i allmänhet och Tea Time i synnerhet kan likställas vid ett besök hemma hos valfri mor- eller farförälder. Det är någonting varmt och familjärt som möter dig när du slår upp dörrarna, och en lugnande famn finns alltid inom armlängds avstånd. Det är som att komma till en helgedom dedikerad åt avslappning – från det brända kaffet och de hårda mintchokladkaramellerna till den hemmastickade filten och den charmigt instängda doften. Som alltid blir du tillfrågad varför du ser så undernärd ut och blir följaktligen övergödd av både kalops och prinsesstårta och rullar hemåt, nöjd med faktumet att du blivit bortskämd med mer än vad du förtjänar.
Daniel Miettinen-Singhateh
Just West of Nicollet — Lambchop
Alt-countrygruppen Lambchop från Nashville är ett sånt band som fortfarande låter göra sig gällande även många år efter sin storhetstid. Just West of Nicollet, som öppnar bandets nya album Punching the Clown, är ett stycke kammarfolk som drivs av banjo och stämningsfull bakgrundssång. Man vaggas tidigt in i en falsk trygghet av sångaren Kurt Wagners molokna stämma och vemodiga, smått banala texter. Men som vanligt med Lambchop kan vad som helst hända. Vid några tillfällen avbryts musiken av märkliga, samplade adlibs som får en att rycka till. Genom att båda visa respekt för och driva med sitt eget countryarv skapas en bitterljuv atmosfär där det samtidigt alltid är något som skaver.
Holger Claesson
Eye For An Eye — James Ivy
Den New York-baserade singer-songwritern James Ivy är underskattad och någon att hålla ögonen på. Hans låtskrivande är melankoliskt, engagerande och härligt nostalgiskt. Om serien The O.C. hade filmats 2026 hade någon av låtarna från nya albumet The Seams haft en garanterad plats på soundtracket. Kanske hade spåret Eye For An Eye spelats samtidigt som Marissa Cooper sorgset tittar på när Ryan Atwoods bil beger sig bort från Newport Beach, från Sandy och Kirstens lyxvilla i deras guarded-community, tillbaka till Chino. Eller till en scen där nördkillen Seth Cohen inser att ännu en möjlighet att bekänna sin kärlek till societetsdrottningen Summer Roberts slunkit honom ur händerna.
Albumeti sin helhet är stark, men Eye For An Eye sticker ut. Det finns tydliga Radiohead rötter i soundet, gitarr-arpeggiot flirtar tydligt med Weird Fishes/Arpeggi. Kombinationen av uptempo trummor, gitarriffen och Ivys växande desperation gör det svårt att inte dras med, och imponeras.
Linnea Sventorp
