Månadens bästa låtar: augusti 2025
Augusti är alltid en lite vemodig månad – sommaren lider mot sitt slut, träden har plötsligt blivit lite gulare, vardagen kommer i kapp en och man drabbas av den omtumlande förvåningen att det börjar skymma redan vid 19. Men musiken som släpps är inte sämre för det! I vanlig ordning har KULTs musikredaktion listat sina bästa låtsläpp från den gångna månaden: ni hittar dem och många fler låtar vi gillar i vår spellista On Replay!
Tourmaline – Earl Sweatshirt
Denna tre minuter långa alternativa hiphoplåt hittar vi på Earl Sweatshirts nya album, Live Laugh Love, som oväntat annonserades i mitten av månaden. Med sin avslappnade stämma bjuder Earl på såväl karakteristiskt välskrivna och svårmodiga rader (“The struggle not a team sport / You’re not afforded recourse, of course I had to reroute”) som simpelt vackra (“Both my ears ringin’ with ya love”), medan det nostalgiska och lite bohemiska beatet för tankarna till hans tidigare mästerverk, Some Rap Songs. En välkommen återkomst.
Holger Claesson
På Gränsen – Jättedam
Det känns mer och mer som en tidsfråga tills vi har ännu ett Göteborgsband i folkmun. På Gränsen sticker ut från Jättedams tidigare diskografi – som annars mest har bestått av psykadelisk samtids-progrock, men detta lugnare och poppigare sound är en välkomnad avvikelse. Den enkla och ärliga texten, de läckra synthinslagen, och den råa, nästan gälla rösten gör att mina tankar då och då förs till Solen – och såna jämförelser gör ju man inte hur som helst. De tycks även ha smittats av samma orubbliga självsäkerhet, vilken får dem att skriva musik som trotsar alla försök till kategorisering. Förhoppningsvis blir denna singel en inkörsdrog som lockar folk till deras andra spännande plattor.
Alec Gullström-Hughes
Baby! – Dijon
Efter fyra alldeles för långa år, kom det äntligen ett nytt album från Dijon. På albumet hittas låten Baby!, som är nästintill perfekt. Man blir först lite förvånad över produktionen, den är experimentell, extravagant och flyktig. Ljudmässigt är det mycket som sticker ut och känns malplacerat eller udda, men arrangemangen är gjorda med sån häpnadsväckande musikalisk precision. Varje märklig ton som studsar känns perfekt avvägd och det går inte att bli något annat än golvad. Musikreferenserna hörs tydligt från Prince, Bon Iver och Frank Ocean – men ändå lyckas Dijon skapa något helt eget och oefterhärmligt. Vågar man sticka ut hakan redan nu och säga att det här är årets bästa låt?
Johanna Fröde
infinite source – Deftones
Det finns få band som kan ta den nästan utskrattade genren, numetal, och göra det till något av den mäktigaste av melankolisk musik. Deftones har dock aldrig någonsin haft ett problem med detta – inte ens 30 år efter debutalbumet. När albumet private music kom i år, nästan som en överraskning, kunde olika generationer enas i deras unika förmåga att blanda 00-talsnostalgi med allmänt vemod och nedstämda gitarrer. Låten infinite source sticker definitivt ut bland alla praktexempel på bandets genialitet. Ett shoegazigt malande som kombineras med modern alternativ metal och Chino Morenos ikoniska stönsång. En låt som visar att Deftones och deras unika blandning av deppiga och aggressiva musikstilar, aldrig blir gammal.
Gustav Stjernkvist
The Subway – Chappell Roan
Den snabbt växande popstjärnan Chappell Roan släppte i början av augusti den trånande balladen The Subway. I låten sjunger Roan om en förlorad kärlek som hemsöker henne på tunnelbanan i New York. Soundet för tankarna till dream pop med några små inslag av 2000-talets shoegaze.
“’Til I don’t look for you on the staircase / Or wish you thought that we were still soulmates / But I’m still counting down all of the days / ’Til you’re just another girl on the subway.” Texten etsar sig fast och målar upp tydliga bilder för lyssnaren. Glimten av någons hår, en bekant ryggtavla, en doft man känner igen så väl buren av en främling. Roan bygger skickligt upp den jagande känslan av saknad och hur den kan få en storstad som New York att kännas lika liten som en plaskdamm.
Allis Sääsk Berglund
Issy – Zack Villere
Zack Villere är en av de mest unika och lovande artisterna från det sena 2010-talets bedroom pop. Hans debutalbum Little World – och en mängd singlar som släpptes de följande åren – sticker fortfarande ut i mängden med sin färgglada produktion och blyga charm.
På hans nya singel Issy sjunger Villere bättre än någonsin, tillsammans med Phoenix James. Låten är fylld till brädden av en hoppfull längtan och sockersöta melodier som kan lysa upp den regnigaste av dagar.
Hugo Kroon
Dandelion – Sunbeam Sound Machine
Vad ska man lyssna på när Tame Impala har övergett gitarrerna till förmån för pulserande technobeat, och MGMT nådde toppen med Oracular Spectacular? Svaret är Dandelion, ett lagom psykedeliskt alster från Sunbeam Sound Machines senaste album Double Magic. Det är som kidsen en gång i tiden sa all killer no filler, och multiinstrumentalisten Nick Sowersby blandar obehindrat reverbdränkt sång med överkomprimerade trummor, inte helt olikt InnerSpeaker i tonalitet och mixning. Sowersby rör sig i vanlig ordning i gränslandet mellan radiovänligt trallande och psykedelisk 70-talsnostalgi, och Dandelion gör sig således lika bra på en shoppingtur på Urban Outfitters som på en semialternativ klubbkväll på Söder. Finns det något mer att begära? Kanske, men i väntan på det räcker Sunbeam Sound Machine och Dandelion mer än väl.
Daniel Miettinen-Singhateh
Hey Operator – Steel Fruit
Street Fruit är ett band från Los Angeles bestående av Philipp Minnig, Hans Dobbratz, Tiffanie Lanmon och Cyrus Gengras – musiker som tidigare spelat med namn såsom Suki Waterhouse och Jessica Pratt. På sitt nya album Strange Tanks blandar de skeva riff och psykedeliska inslag med varma, välproducerade arrangemang. Singeln Hey Operator är perfekt sammansatt och balanserar mjuka vispar på trummorna med ett softrock-riff, psykedelisk bas och drömliknande sång. En dimmig och stämningsfull lyssning som passar perfekt som soundtrack när löven blir krispigare – och vibrafonen, ofta förknippad med jazz, får här det utrymme den förtjänar.
Linnéa Sventorp
