Månadens bästa låtar: april 2026

April månad har kommit och till slut… gått. Denna startsträcka till försommaren, festivalsäsong, rosa himlar och ljummen öl i valfri park. Det är med andra ord en självklarhet att vi börjar komma in i tiden då några av årets mest lovande släpp väntar. Tills dess har vi samlat några av våra favoritlåtar från månaden som gått som du kanske missat. Inklusive, men inte uteslutande Future Islands, Sophia Stel och Fransson Hill.

Ni hittar alla låtarna och fler som vi gillar i spellistan On Replay!

Jenny Says – Fransson Hill

Aftonbladet säger att han är en “ung Lou Reed från Stockholm”, men i verkligheten är Christoffer Fransson en gammal Iggy Pop från Göteborg, enligt honom själv. Forna sångaren i det göteborgska psykrockbandet Ultra Satan går numera solo under artistnamnet Fransson Hill, och redan med debutsingeln Shit City i mars fick han upp mångas ögon. I mitten av april fick vi nästa smakprov på det självbetitlade albumet som endast finns tillgängligt på vinyl. Jenny Says vrider under fem minuter tillbaka klockan till 60-talet och romantiserar vilken bra eller dålig dag som helst. Denna låt kommer ackompanjera mig till många solnedgångar i sommar.

Alec Gullström-Hughes

Big Dog – Grandi

Ingen har väl missat att electropoppen har fått ett enormt genomslag i populärkulturen? Från att ha varit en gömd, missförstådd genre, till att alla vill göra nästa stora glitchiga weirdcore-hit. Min kandidat till den utmärkelsen är låten Big Dog, producerad och skriven av Elsa Levahn och Stella Ringdal som duon Grandi. Med skräniga trummor, syntar och en rejäl dos autotune byggs ett maximalistiskt ljud som gör det svårt att sitta still. Tillsammans med den retsamma texten, “Who’s calling? He needs me / I’m like baby I can’t I’m busy”, är det här den perfekta låten att ta hem priset som nästa stora hit.

Johanna Fröde

One Day – Future Islands

Har du hört en låt har du hört alla, är inte en fras som associeras med längtan och begär. Om det inte gäller Future Islands förstås.

Baltimore-kvartetten har specialiserat sig på en slags solkysst och charmigt likgiltig drömpop, som om Beach Boys och Beach House hade bildat familj. Harmlösa gitarrtoner som inte gör en fluga förnär och lekfulla syntar som plockats direkt från en gammal BR Leksaker-reklam gör sig påminda på One Day, precis som på alla andra låtar de någonsin släppt. Jag kan inte påstå att det gör mig besviken eller trött – med Future Islands får man precis det man förväntar sig, och ibland kan det faktiskt också vara skönt.

Daniel Miettinen-Singhateh

Car Crash – jigitz, Charlotte Plank

Det är så oerhört glädjande att elektronisk indie sleaze fått sig en renässans. Ännu roligare är den att inte tycks stagnera. Sedan början av 2020-talet har det kureras ny musik för dekadent festande och fuck off-aura, med artister som The Dare, The Hellp och inte minst Charli xcx. Men faktum är att genren letat sig ner i det mer underground, och att det alltid finns nya pärlor att upptäcka.

Två av dessa är Brooklynbaserade DJ:n jigitz och brittiska Charlotte Plank som nu teamat upp för låten Car Crash. Det är en sådan mix av indie och EDM som skapar det perfekta uppåttjacket i låtform. Med distade in your face-syntar och en medryckande melodi som inte känns möjlig att tröttna på, får den en att längta till att stå på en lerig festival och för en gångs skull glömma att världen håller på att gå åt helvete.

Gustav Stjernkvist

The Ultraworld – Wendy Eisenberg

I april släppte friimprovisation- och jazzmusikern Wendy Eisenbergs sitt självbetitlade åttonde album, ett slags mellanting mellan utdragna, kontemplativa kompositioner och mer direkt singer-songwritermusik. På spåret The Ultraworld sätts abstrakta, nästan metafysiska texter mot ett kanvas av improvisatorisk kammarfolk som även drar inslag av americana och experimentell rock. Jazzigt aviga ackord spelas långsamt och lite släpigt på sätt som får anta existentiella uttryck, särskilt i de rader där Eisenberg reflekterar över kunskap och vad som går att veta om världen och mänskligheten: “What does it mean that I am floored by the human ability / To build structures larger than ourselves?”.

Holger Claesson

Bitches talk shit – Sophia Stel

Sophia Stel har blivit en av mina favoritartister efter hennes senaste album Object Permanence. Hennes monotona autotunade röst tillsammans med bubblande syntar och expressiva ljudeffekter kittlar varenda del av min hjärna. På Bitches talk shit är det samma formula, raderna “Bitches talk shit about things they don’t know shit about” och “Jealous bitches finishes never” vävs in i varandra och blir till en oemotståndlig anthem.