Maktberusning och nihilistisk yra på Stadsteatern
En jakt på månen, maktlekar och makabra förnedringsritualer – i Viktor Tjernelds regi blir Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Albert Camus Caligula en absurd och magstark skildring av filosofiskt vanvett.
I den romerska pelarsalen vankar hovmän, älskare och representanter för Roms politiska apparat oroligt av och an. Den unge kejsaren Caligula (Marcus Vögeli) är inte sig lik efter sin syster och älskare Drusillas död. Ur sorgen föds ett nihilistiskt uppvaknande: ingenting betyder någonting, det finns ingen eftervärld och därmed ingen anledning att följa några etiska principer. Oron i palatset är med andra ord befogad.
Caligulas första idé är att göra alla barn arvlösa och låta pengarna tillfalla staten när någon dör. Ett fiffigt sätt att fylla statskassan, om än med vissa invändningar från skattmästaren. Snart står det dock klart att Caligula inte behöver en ekonomisk motivering för att avrätta eller våldta. Att mörda för “ingenting” blir till och med ett återkommande inslag. Andra unika idéer som väcker patriciernas upprorslust är den konstgjorda hungersnöden och det statligt inrättade bordellsystemet där de flitigaste besökarna tilldelas en belöning. Tre år efter Drusillas död har Caligula satt sådan skräck i Rom att en statskupp framstår som befolkningens enda utväg.
Marcus Vögeli visar snabbt att han har många nivåer av hysterisk oberäknelighet i sig. Han manövrerar med lätthet mellan grymhet, paranoia och modern dans till hårdrock iklädd tyllkjol. Stundtals lockar han omgivningen att tro att det fortfarande finns något mänskligt kvar i hans Caligula, bara för att omedelbart motbevisa det. Ett exempel på bristen av moralkompass är när han tvingar en i hovet att mörda sin vän och därefter slicka fradgan från hans ansikte. Är man inte sugen på den typen av övergrepp kan man med fördel besöka en annan föreställning.
Viktor Tjerneld arbetar intressant med Camus text. Samtidigt som de filosofiska dialogerna är berättelsens röda tråd hade deras frekventa förekomst lätt kunnat bli repetitivt, vilket det tack vare Tjernelds regi duckas för. För att motverka det högtravande drar Vögeli Caligulas psykos åt komiken. Knäppa dialekter är ett återkommande grepp för att driva upp både tempo och absurditet och det fungerar för det mesta. Lynnigheten är central i skildringen av den unge ledaren, och vad är mer oberäkneligt än att bryta ut i en harang om meningen (eller meningslösheten) med livet på grov gotländska? Att man valt det hysteriska spåret förankrar alltså de långdragna filosofiska resonemangen i en annars snabb, högljudd och brutal uppsättning.
För att skapa verklig nerv behövs dock mötena mellan Caligula och den unge diktaren Scipio (Kalle Einarsson). Där Caligula insisterar på att ingenting har någon mening, envisas Scipio med att söka det goda i tillvaron. Trots att Caligula mördat hans far tycks Scipio se något i tyrannen som ingen annan längre förmår urskilja.
Mötena mellan Einarsson och Vögeli är föreställningens verkliga guldkorn. Scipios obegripliga kärlek tycks till och med komma i närheten av att väcka genuina känslor hos tyrannen. Här blottas en skörhet som behövs för att det totala vansinnet inte ska bli ointressant. Scipio levererar slagkraftiga moralpredikningar med precis lagom darr på rösten, en tonalitet som bryter av mot Caligulas skavande övertygelser om att människan bör stå helt fri från moraliska skyldigheter.
Två karaktärer som däremot hamnar i skymundan är Caligulas högra hand Helicon (Pablo Leiva Wenger) och älskaren Caesonia (Sandra Huldt). Båda hänförs av kejsaren tidigt i första akten och följer honom sedan närmast slaviskt. Jag finner mig själv sitta och vänta på en fördjupning i båda karaktärerna, vilket aldrig kommer. En viss förklaring bakom Caesonias villkorslösa lojalitet ges mot slutet, men för två centrala karaktärer i Caligulas maktsfär hoppades jag på mer.
Kostymerna av Christian Albrechtsen är en av föreställningens starkaste komponenter. Hela ensemblen kläs inledningsvis i vitt, i ett hopkok av attiraljer från olika epoker: renässanskragar, flådiga pärlhalsband och sneakers bildas en spöklik och tidlös estetik. För Caligula, som befinner sig i ett ganska statiskt vansinne, visualiserar kostymerna upptrappningen av hans sinnesstämning. Från en vitguldfärgad husarjacka, som skulle passa i Vita husets nya balsal, till böljande tyllkjolar och rosa handskar.
Föreställningen är genomgående komisk, men ibland fastnar skrattet i halsen när man ser hur gränslös makt leder till minst sagt groteska utspel. Mellan romerska pelare, en blodtörstig befolkning och brutal hänsynslöshet finns en relevant påminnelse om att makt och galenskap är världshistoriens farligaste radarpar.
Caligula spelar på Kulturhuset Stadsteatern till 15 januari 2027
