Maktbegäret är huvudrätt på Teater Dictats frukostbord
Doften av snabbkaffe fyller Cinnobers intima scenrum, och med plats för knappt 20 personer i publiken sitter vi nästan i knät på Maj-Britt och Laila – paret som efter 27 år tillsammans vet hur man gnabbas. Vid frukostbordet mellan vattenkokare, banan-hackande och rutinmässigt ställda morgonfrågor utspelar sig TUNNELSEENDE – Teater Dictats nyskrivna dramakomedi som riktar kikaren mot en svensk odefinierad småstad, och undersöker mikro-effekterna av en samhällelig framtidsdystopi präglad av maktbegär.
Johan Svensson, konstnärlig ledare för Teater Dictat, har både skrivit, regisserat och spelar ena halvan i paret: Diakonen och matriarken Laila som tar det “chill resten av dagen” men gör det tydligt att hon inte är någon hobby-diakonissa.
I berättelsen stannar Lailas yrkesroll som accessoar i kragen och istället kretsar parets tillvaro kring framfarten i Maj-Britts (Mathias Olofsson) politiska karriär. Hon, i sin tur, vet knappt hur man stavar till makt men jagar titlar och beröm som vore det smågodis. Mathias Olofsson gör en stissig och samtidigt tillknäppt makt-aspirant som saknar politiska visioner men arbetar i kommunen och önskar ”bli något i partiet”. Ett parti som aldrig får en färg i en stad som aldrig får ett namn.
”Att gräva en tunnel är det finaste ett samhälle kan göra” ekar i högtalarna och vi förstår att Maj-Britts arbete kretsar kring färdigställandet av bygget kring tunneln, tänkt att skapa möjligheter för staden. I ljudrummet hörs återkommande intervjuer i media. En utflippad politisk visionär förklarar att en “lyckostad” ska byggas inuti tunneln och det visar sig snart handla om slutförvaring av kärnavfall. Han förklarar att här ska de tidigare gängkriminella 13-åringarna tillsammans med de äldre socialisera sig och sköta hanteringen av uttjänta uranstavar. Hos mig klibbar ordet slutförvar kvar som dystopisk förklaring av mer än bara kärnavfallet. Relevant i sin tid, med riktiga förslag om ungdomsfängelser väntandes runt hörnet.
Scenrummets frukostbuffé är i sin helhet ambitiös men bidrar också till rekvisita-tunga scener som hade vunnit på mer fokus på dialog och mindre repetitiv upphällning av påtår. Det finns nämligen ett skickligt samspel mellan skådespelarna där de efter att ha väntat ut varandras repliker pratar vidare om sitt egna, i två helt separata monologer – likt hur samtalet kring så många frukostbord nog ser ut.
Maj-Britts karriärmässiga drömsekvenser utspelas som ljud i totalt mörker, precis som de återkommande förinspelade nyhetssändningarna mellan reportern och politikern. Inslag som med sin lyckade regi blir till en höjdpunkt. Stunderna av släckt scenljus är både så pass många, långa, och intressanta, att tanken hinner slå mig om inte hela pjäsen gjorts mer rättvisa som radioteater? Föreställningen fastnar som ett spännande textverk och nödvändigt smalt utkikshål i dagens allt mer uppsnurrade politiska samtal.
TUNNELSEENDE hade urpremiär på Cinnober teater i Göteborg den 7 november och turnerar under månaden på Ö2 i Stockholm, Lilla teatern i Varberg och på Bastionen i Malmö.
