Josh Tillman, känd under aliaset Father John Misty, är jokern i den moderna indiens lek. Hans musik är lika mycket folkrock som knivskarp satir och djuplodande filosofi. Efter att ha imiterat femtiotalspop på Chloe and the Next 20th Century är han tillbaka med Mahashmashana, ett ambitiöst experiment i alla riktningar på en och samma gång.
Mullrande trummor inleder titelspåret, en storslagen ouvertyr av magnifikt stråkspel, gitarr och piano. Redan de första raderna illustrerar albumets övergripande teman: “His body is the Gelson’s / Her soul, the fallen star”. Mötet mellan dessa två unga själar, som liknas vid en mataffär respektive ett stjärnfall, blir därmed också ett möte mellan det vardagliga och det oändliga. Mot slutet fås även en kommentar om Tillmans karaktäristiska postironi: “A perfect lie can live forever / The truth don’t fare as well”. I en värld av fake news och faktoider väljer han istället satiren och ironins väg. Detta innan ett episkt, allt mer urartande saxofonsolo tar vid.
När tunga garagerockriff, bluesiga rytmer och ett rappliknande flow plötsligt dyker upp på She Cleans up måste man nästan stanna upp och dubbelkolla att det fortfarande är samma skiva som spelas. Men jo, denna rockdänga om allt från karma och kristendom till sci-fi-film visar bara på vilken bred genrespännvidd albumet kommer servera oss.
Josh Tillman and the Accidental Dose är ännu i en i raden av självbiografiskt betitlade låtar Tillman släppt genom åren, som alla handlar om hur hans ego spårar ur. Den här gången är det en jazzig beskrivning av en syratripp som går fel och resulterar i en existentiell kris. Scenariot blir kusligt påtagligt med raden “I was treating acid with anxiety”.
“Jag hamnade i vad Generation Z kallar för ett ‘dissociativt tillstånd’ och tänkte att det skulle bli en bra hitlåt.”
Passande nog heter följande spår Mental Health. Musikaliskt känns det som en kammarpoppig Leonard Cohen-homage, medan texterna beskriver ett panoptikon, det fängelse vars fångar aldrig vet om de övervakas eller inte. Med rader som “Mental health / There’s no higher virtue held in this crazy world” blir fängelset något psykiskt, en metafor för hur vi alla försöker passa in genom att framstå som “mentalt friska”. Mot slutet, i takt med de tilltagande stråkarna, påminner Tillman dock om att “It’s all in your mind”.
Vitt skild från detta är Screamland, som till en början liknar en lugn men kraftfull ballad. Med den återkommande raden “Love must find a way” är låten ett ode till optimismen och kärleken. Allt för att plötsligt explodera i en förvånansvärt Tiktokvänlig refräng, värdig popband som Imagine Dragons.
Being You är märkbart tommare, främst bestående av funkig keyboard, eller ibland bara ett makligt trumbeat. I texten zonar Tillman ut, låtsas lyssna på någon annan prata, fast han själv känner sig tom inuti. Det är bara i refrängen, som kompletteras av gitarr och stråkar, han ber om att få förstå andra människor: “Can you tell me what it’s like / Being you”. Som att vara en mobilzombie till den grad att man förlorar förståelsen för alla runt omkring. Tillman har även pratat om detta under liveframträdanden av låten: “Jag hamnade i vad Generation Z kallar för ett ‘dissociativt tillstånd’ och tänkte att det skulle bli en bra hitlåt.”
”Funkig rytm, snitsiga bongobreaks och vad som måste vara årets mest episka saxsolo får det att riktigt spritta i dansmusklerna. På så vis är det som att människans alla misslyckanden hyllas, snarare än beklagas.”
I den efterföljande disco-boogien I Guess Time Just Makes Fools of Us All är det som att varje vers ställer en bit av historien mot väggen. Slutsatsen blir alltid densamma: oavsett vad vi gör kommer vi framstå som dårar. Funkig rytm, snitsiga bongobreaks och vad som måste vara årets mest episka saxsolo får det att riktigt spritta i dansmusklerna. På så vis är det som att människans alla misslyckanden hyllas, snarare än beklagas. För den kuriosaintresserade handlar raden “Your [client] is easily the most famous / To turn down the cover of Rolling Stone” om Tillman själv, enligt egen utsago.
Till sist för Summer’s Gone oss lustigt nog tillbaka till gammelpopen Tillman tycktes ha övergett sedan Chloe. Här bjuds på ordentlig smörsång till stråkar och piano, drömmigare än Disneys Ser du stjärnan i det blå. Det må låta tillgjort, kanske rentav bakåtsträvande, men med albumets kontext blir det dock ingetdera. Nej, denna bitterljuva kontemplation över hur allting får sitt slut känns snarare som en svanesång. Raden There’s no fun left to fear är dessutom ett klatschigt återknytande till Father John Mistys första album, Fear Fun. Och när hans lena stämma dröjer kvar vid raden Time can’t touch me är det som att han ber om att uppslukas i det tidlösa.
Varje låt utspelar sig verkligen i nuet, men länkar också samman moderna problem med historien. Varannan rad är som tagen rakt ur vår vardag, varannan är en spekulation om oändligheten. Med såväl referenser till Barbie som anspelningar på Michel Foucaults teorier blir albumet lika mycket popkultur som filosofi. Även om varje låt tycks tillhöra en annan genre än den föregående, binds allt ihop av den minutiösa Wall of Sound-produktionen, och det faktum att varje låt utgör ett eget omvärldsporträtt.
”Under satiren och ironin finns alltid kärlek till och hopp om mänskligheten.”
Mahashmashana handlar om den stora kyrkogård vi alla befinner oss på, men också att vi inte är ensamma där. Att vi tillsammans kan dansa en “corpse dance”, som han uttrycker det på titelspåret. Mycket av albumet är bitterljuva sanningar, men Tillman ber oss känna det ljuva, sockret i medicinglasets botten. Under satiren och ironin finns alltid kärlek till och hopp om mänskligheten. Med en god portion humor låter han tackla vår tids största och allvarligaste problem. Hans vapen? Tidlös pop, dansbar funk och gammal hederlig rock’n’roll. Som för att föreslå att musiken kanske vore lösningen på allt.
