Amerikanska musikern och låtskriverskan Maggie Rogers slog igenom 2016 efter att ett viralt klipp spridits där artisten Pharrell Williams hyllade hennes låt Alaska under en masterclass på NYU. Williams feedback “I have zero notes for that” blev starten på Rogers karriär och hon har sedan dess släppt tre studioalbum. 2020 blev hon nominerad till en Grammy för Best New Artist och året därefter började hon studera på Harvard. Hennes nya album, Don’t Forget Me, skrevs i svallvågorna av att precis ha tagit en examen. Skivan markerar ett kliv ut från ovissheten och blickar framåt med klarare ögon.
Albumet inleds med It Was Coming All Along, en country-poppig låt i rask takt som reflekterar över slutet på en relation som knappt har börjat. Det finns ett starkt driv i både texten och ljudbilden, och samma gäller albumets andra låt Drunk där soundet är lite hårdare med distad gitarr och distinkta trummor. Spåren fylls till bredden och är väldigt maxade utan att det blir rörigt. Rogers har en skicklighet och skärpa i sitt sätt att konstruera låtar. So Sick Of Dreaming drar ner tempot och bjuder på ett kaxigt och banjo-dränkt heartbreak. Det ligger något nostalgiskt över albumet, inslag av prat och telefonsamtal som känns väldigt inspirerade av tidigt 2000-tal. Rogers snuddar på det klyschiga men på ett smakfullt och lite leklystet sätt, musikglädjen smittar av sig. The Kill omfamnar lyssnaren med gitarrtoner som flätas samman och studsar mot varandra, medan trummorna lunkar och helheten känns euforisk. Redan vid låtens första toner kände man att den skulle vara en höjdpunkt på albumet, Rogers lyckas väva in mycket känsla och inlevelse i ljudbilden.
Det förflutna är ständigt närvarande i albumet, Rogers river upp och undersöker livet i efterhand. På If Now Was Then återupplever textjaget en relation och allt som hade kunnat bli annorlunda. I sin helhet känns låten lite platt och grabbar inte riktigt tag. Albumets sjätte låt I Still Do är stillsam och pianoburen, en ballad som emellanåt för tankarna till Joni Mitchell och låter Rogers röst och ord svälla och ta plats. Stundvis bränner den till men återigen blir det lite grunt. Ackordslingan tar en väldigt förutsägbar vändning och styckena med slutklämmen “At least the way that I loved you / Oh, and I still do” blir aningen för bekanta. Denna låt känns som ett klassiskt fall av dilemmat är det världens bästa ballad eller har låten bara väldigt mycket reverb?
Vi börjar närma oss slutet av albumet med den catchy men förbipasserande låten On & On & On och Never Going Home som etsar sig fast: “I can’t behave, but I don’t wanna be alone / But you kept me waiting / Now I’m never, ever going home, never going”. Här blir det lite förutsägbara istället tillfredsställande, då låten ger en precis vad man vill ha. Albumets näst sista låt All The Same briljerar i sin enkelhet, melodin är avskalad till bara de minsta av svängar för att ta sig fram. Säcken knyts ihop med titelspåret Don’t Forget Me, ett sentimentalt och explosivt avslut på det hela.
Don’t Forget Me är utan tvekan det album där Rogers röst och uttryck är som skarpast. Musiken och kompositionerna är skickliga men ibland så pass genomtänkta att de blir aningen plastiga. Något nytt, något lånat, något gammalt, något blått; soundet är nytänkande samtidigt som Rogers återkommer till en del nostalgiska och överanvända stildrag. Med mycket sentimentalitet och återblickar befinner sig albumet i en flytande tidsrymd där då:et läcker in i nu:et och dröjer sig kvar. Trots att albumet inte riktigt når sin fulla potential så finns en ostoppbar rörelse framåt.
