Maggie Millner observerar kärleken på dess egna villkor
Den amerikanska poeten Maggie Millners debut Kupletter är något så ovanligt som rimvers som inte får en att känna att det kanske hade varit bättre utan. I kupletter varvade med korta prosaiska stycken berättas en klassisk kärlekshistoria: kvinna i ett monotont maratonförhållande möter plötsligt en person som väcker en passion vars intensitet gränsar till det destruktiva. I det här fallet är det en queer, polygam redaktör hon möter på lokal. Kort efter en diskussion om George Eliots “Middlemarch” är berättaren i stånd att riskera att riva upp allt.
Uppriktighet genom ironi och lekfulla rim
Översättningen av Yolanda Aurora Bohm Ramirez är delikat. Ironin och det nästan barnsliga i vad som i musik hade avskrivits som nödrim skapar en latent humor som förstärker, snarare än motverkar, det uppriktiga. Tredjepersonsberättaren som framträder i prosastyckena är den främsta bäraren av den självreflekterande ironin, men förmår hålla en kärleksfull och genomlysande blick på bokens alla subjekt.
Efter en kortvarig förnekelsefas där hon knappt ens förmår lura sig själv att hon kan stå emot passionen börjar hon trevande förhandla med pojkvännen: kan hon kanske få utforska relationer med kvinnor inom ramen för deras relation? Pyspunkan verkar dock inträda relativt snabbt, och förhållandet med honom tar slut. Summan av lidandet verkar konstant, för att så snart hon får dedikera sig till sin nya partner är det andra aspekter som börjar skava. När den externa, nästan kontraktsartade kontrollstrukturen i den monogama heterosexualiteten försvunnit är avsaknaden av regler uppenbart minst lika smärtsam och kedjande.
”Kupletters stora förbehåll är den stora respekten för kärlekens kompromisslösa irrationalitet.”
Ytterst handlar berättelsen om kontroll – den vi inte förmår praktisera över oss själva, och den vi kompromisslöst försöker använda mot andra. Det finns en påträngande känsla av maktlöshet i insikten om att man imiterar en föredettas beteenden mot någon annan.
Kupletters stora förbehåll är den stora respekten för kärlekens kompromisslösa irrationalitet. Den avvisar den prematura konkretionen av kärlek som ständigt återkommer som motargument mot kärlekens mystik. Istället för att dividera och reducera den till hormoner, elektriska impulser eller något enbart biologiskt, observeras kärlekens nycker och rörelser på sina egna villkor. Hur vet man när man slutat älska någon, och hur vet man när slutet börjar?
Passionen blir som mest uppriktig när den gränsar till det banala.
