Madame Bovary blir en gotisk gestaltning av patriarkatet
Emma Bovary är i grunden en kicksökande romantiker, men hon sitter fast i ett passionslöst äktenskap och är låst i en enformig tillvaro på den franska landsbygden. Berättelsens claim to fame är dess totala frikoppling från samtida moral. Emma gör varje moraliskt felsteg som en 1800-talskvinna kan tänkas göra. Hon bedrar sin äkta make, försummar sitt enda barn och lämnar till sist sin familj under brutala omständigheter. Inte nog med att titelkaraktären agerar helt utan etiska bevekelsegrunder, författaren gör inga anspråk på att döma henne för det. När Madame Bovary för första gången publicerades 1856 gav den upphov till en moralpanik som tog Gustave Flaubert till domstol.
När Oliver Frljićs tar texten till Dramatens stora scen, är den barmhärtigt omarbetad – originalet är trots allt 90% world building och 10% drama. I Frljićs version är historien fragmentariskt återberättad och publiken slungas smidigt mellan nyckelscenerna mot Emmas undergång.
Inget är subtilt i uppsättningen. Emmas ångest vrålas ut, ackompanjerad av ljudeffekter som hade platsat i spökhuset på Gröna Lund. Manskaraktärerna är arketypiska förtryckare – den dömande prästen (Joel Valois), den självgode vetenskapsmannen (Hamadi Khemiri), den girige handelsmannen (Melinda Kinnaman) och den banale familjefadern (David Fukamachi Regnfors). Det fjättrande moderskapet gestaltas genom att låta dottern (Hedda Welander) skugga Emma under otrohetsaffärerna.
Regivalen må vara övertydliga, men ensemblen spelar med ett så starkt fokus och emotionell närvaro att resultatet blir hypnotiskt. Scenerna vibrerar av hot och erotik – till och med Emmas relation till sin själasörjare får sadomasochistiska undertoner. Berättelsens många dramatiska episoder, som i boken är banalt översvallande i min mening, blir i föreställningen kusligt vackra. Det är en uppvisning i lysande ensemblespel!
Scenografen Igor Pauška förvandlar scenen till en förgylld spegelsal där skådespelarnas rörelser återreflekteras i oändlighet. I Janja Valjarevićs kostym kontrasteras sagolika långklänningar och kravatter mot brokigt mönstrade bombarjackor och tracksuits. Det är en utsökt materialisering av den lyxkonsumtion som blir Madame Bovarys förfall.
Electra Hallman gör skäl för sitt namn – med elektrisk scennärvaro och explosiv fysikalitet gestaltar hon Emmas emotionella svängningar mellan spöklik apati och överjordisk extas. När hon ylar av desperation eller låter kroppen förvridas av passion förkroppsligar hon the madwoman in the attic. Hon är dömd till livstids hemmafru-tillvaro och varken konsumtion, gudsfruktan, erotik eller opium kan lindra hennes galopperande existentiella ångest.
Det hela är en kuslig skildring av hur strukturellt förtryck gör livet till en skärseld. Trots det amoraliska anslaget i Flauberts originaltext läser jag Frljićs iscensättning som en sederlärande skräckhistoria om de emotionella kostnader som begränsad frihet för med sig. Emmas önskan att få “uppleva ett liv där möjligheter är ens födslorätt” ekar i mig långt efter att jag har lämnat teatersalongen.
Madame Bovary spelas på Dramatens stora scen från 16 oktober till 20 mars
