Lykke Li gör popmusik till kroppslig konst
Lykke Li gör sin enda Sverigekonsert 2026 på Way Out West. Hon spelar på Linnéscenen under fredagskvällen och konkurrerar mot The Cure som spelar samtidigt. Trots det är det gott om folk som samlas för att uppleva en central figur ur det svenska popundret. Under sommaren har Lykke Lis I Follow Rivers från 2011 höjts ytterligare i kultstatus, efter att Drake samplat henne på sin låt Janice STFU.
Framträdandet i sig är enkelt, åtminstone komponenterna runt artisten. Bandet består av tre musiker och scendekoren utgörs av byggnadsställningar och ljusrör täckta i plast. I en intervju med Dagens ETC säger Lykke Li att hon “är fan den swaggigaste jag vet”, och hon har inte fel. Det behövs inte mycket mer än hennes coolhet. Hon går långsamt och catwalk-likt in på scenen. Iklädd svart huva är Lykke Li modellig som Grace Jones och rå som Lisbeth Salander. Hon rör sig som en slags hip-hop-ballerina, utan att det blir Save The Last Dance-kitschigt. Kroppen växlar mellan tunga slag nedåt och eleganta armar som sträcker sig uppåt. Mitt i konserten byter hon om till en mantel och står framför en fläkt och ormar sig långsamt i vinden. Kroppen förmedlar dramatiken på scen, snarare än text, musik eller rekvisita. Känslorna är fysiska.
Lykke Li släppte nyligen ett nytt album, The Afterparty, men bjuder på en blandning mellan gammalt och nytt material. “TWILIGHT!!!!!”, poängterar en tjej bredvid mig när en av de allra äldsta låtarna spelas, Possibility från filmen. Jag blir lite positivt överraskad över hur väl publiken kan låtarna. Det finns något för alla, och det är alltid någon som sjunger med när deras låt spelas. Allsången är starkast på Lucky Again och Little Bit. Hon sjunger om kärlek, sex och sorg. Musiken bär på ett tydligt arv av den svenska tårar-på-dansgolvet-grejen som Robyn är mest känd för. Det finns både plats för fest och för känslor. “Är det någon som behöver komma över någon ikväll? Det här är vår låt.”, säger Lykke Li innan HIGHWAY TO YOUR HEART.
Lykke Li är obrydd, på gott och ont. Hon kommer långt på sitt rennóme och ikonstatus, men för den som inte har haft en sad girl-fas och sjunger med i alla låtar, kan spelningen framstå som lite oengagerande. Till hennes försvar är det uppenbart att hon inte spelar för någon annans skull, Lykke Li ser popmusik som konst, inte en kommersiell vara. Å andra sidan står vi på typ den mest kommersiella musikfestivalen i Sverige, som kantas av YSL-bås och ägs av Luger som tar 89 kr för en Norrlands Guld på burk (trots att det är en av festivalens största sponsorer). Ett visst skav uppstår mellan artist och forum.
Inför sista låten håller publiken andan och alla tänker: “Kommer den nu?”. När vi identifierar I Follow Rivers brister vi ut i ett rungande vrål. Kalla mig normie men det är något så fett med att höra den live. Det känns som att jag är en turist som ser Eiffeltornet för första gången i verkligheten. Ljuden är karaktäristiska, den basiga orgeln som klättrar upp och ner, och slagverket som låter som en slags skev koklocka. Det knackar igång rätt delar i skallen. Numret blir en riktig urladdning och som aftercare hoppar Lykke Li ner vid kravallstaketet och piskar igång publiken en sista gång till tonerna av The Rhythm of the Night av Corona. När vi vandrar bort från Linné-scenen, mot The Cure, är stämningen upprymd och energisk. Giget kanske inte går till historien som den satsigaste spelningen under Way Out West 2026, men med sin coolhet och världsstjärnestatus är Lykke Li ändå storartad.
