Lyckligt, livat och lovande när Lucky Lo intar Fasching  

Jag går med snabba steg bort från T-centralens vimmel. Det dånar från trafiken och ljudet från övergångsstället klingar melodiskt på väg mot Kungsgatan. På den anrika jazzklubben Fasching är stämningen sig lik, lågmäld musik spelas och folk sitter spridda vid bord och på trappor. Ljuset är dimmigt och på scen ställs instrumenten upp i väntan på kvällens konsert med svenska låtskrivaren och alt-popartisten Lucky Lo. Jag slår mig ner och smyglyssnar på prat om hösten som börjar kännas i luften.  

Lucky Lo, som är artistaliaset för Umeå-födda Lo Ersare, har funnits sedan 2021 när debutsingeln Heart Rhythm synchronize släpptes. Sedan dess har hon släppt två album, Supercarry och det senaste albumet från 2023, The Big Feel. Lokalen är sval och publiken står till en början försiktigt i klungor längs alla hörn. Det blir kvällens förakt, K’s scenario, som drar publiken fram till den låga scenkanten. 

K’s scenario, artistnamnet för Klara Åström, tar minst sagt publiken med storm. Det som börjar avskalat med ljuva stämmor och synt på låten 4:30 Sunrise övergår snabbt till hårda trummor och elektroniska inslag i Seasonal. I en våg av fusion med skickligt spelande och enastående sång lämnar K’s scenario publiken på tårna och på hugget. Energin, som i början av kvällen var ganska lågmäld efter en vanlig torsdag, har börjat stegra av förväntan.

Stämningen känns intim och vänlig, Lucky Lo och hennes danska band kliver upp till applåder och jubel. Det är den första konserten som hon headlinear i Sverige och hon rabblar upp alla som finns i publiken idag: gymnasievänner, folkisvänner, vanliga vänner, familj och främlingar. Man känner direkt att man är med om något speciellt, det ligger något sentimentalt i luften. Konserten inleds med titelspåret till det nya albumet The Big Feel. En lunkande bas drar igång och Lucky Los röst fyller lokalen till brädden. Texten sjungs tydligt och punkterar, frasen “Grief is love left unexpressed” dröjer kvar i rummet. 

Ibland blundar bandet när de spelar och det är som att de hamnar på samma plats – så sammanvävt är samspelet. Publiken vajar i takt till Receiving/Giving och Lucky Los scennärvaro är elektrisk, det går inte att slita blicken från dansen och hennes expressiva uttryck. Till Peak/Valley demonstreras en dans som snabbt plockas upp av publiken, händerna sträcks mot taket och sen ner mot golvet. Skratt utbyts mellan de barnasinniga dansstegen och den lekfulla stämningen känns euforisk. Through The Eyes of a Woman ömmar till, Lo berättar om hur låten skrevs parallellt med att aborträtten togs bort i Texas och hur hon av ett sammanträffande spelade denna låt i just Texas under samma tid. Framträdandet är känslofyllt och fraserna går rakt in, “Born with pain built within / And I assure you I feel every sting / Buds will break and it hurts to bloom and bear fruit”. 

Efter kvällens enda svenska låt, Alla tankar, är publikens röster uppvärmda. Elbanjon sätts igång och spåret Bound In Blue förtrollar. Låten har ett milt countrystuk och trappas upp till vad som endast kan beskrivas som en sprängning. Musiken känns i kropp och själ. Folk hänger i den långa träbaren och på den lilla läktaren lutar sig bordsgästerna över räcket. Glasen har börjat samlas på scenkanten, tomma och halvfulla med ljummen öl. 

När jag skriver den här texten vill min dator autokorrigera alt-pop till allt-pop, vilket i detta fall kanske är mer passande då Lucky Lo’s musik rymmer så himla mycket. Många av låtarna tar avstamp i känslan av lycka, vilket känns ovanligt för mycket musik idag. Rummet fylls av glädje och jag tänker att så vill man att alla stunder ska vara, det känns som en gåva.

Tempot trappas ner till Sunrise / Sunset och vi ombeds att tänka på någon som inte finns med oss idag längre. Även i sorgen finns lyckan och jag tänker återigen på frasen “Grief is love left unexpressed” och hur allt knyts ihop. Kvällen avslutas med Mary Mind och Lo som sträcker ut mikrofonen till publiken som svarar på frasen “It’s getting warmer, people getting colder”. Olika röster fyller lokalen och när musiken avtar lägger sig Lo på scenen och pustar ut. 

Jag lämnar lokalen men har känslan kvar inombords, upprymdheten och tankarna om vad man ska göra i livet för att få fler stunder som denna. Jag genar över till Gamla Brogatan, kvällen är slut men det är början på något stort för Lucky Lo.