Lustfyllt om vilsna ungdomar på minifestivalen Salong Lust
Söndag den 14 september slog Maximteatern upp sina portar för att välkomna till minifestival i den unga scenkonstens anda. Befriat från pretentioner, formkrav och en butter kritikerkår var det en afton som präglades av skaparglädje, humor och framförallt lust, passande nog under namnet Salong Lust – en välinslagen liten present till alla oss nyfikna på morgondagens scenkonstnärer.
Den ambitiösa eftermiddagen påbörjas strax efter två då Cyan Chasm står för musiken i Maximteaterns foajé. Shadows in Bloom kallas konceptet och en timme som hade kunnat gå till att hinka bira och lyssna på dängor från Spotify används istället till att lyfta fram en ung spännande kreatör. Då man bläddrar genom programmet blir det tydligt att varenda minut nyttjas till fullo för att låta så många nya röster som möjligt komma till tals. Det är 6 timmar uppdelat på 4 akter bestående av sammanlagt 15 programpunkter. Det blir mastigt, men bjussigt, och man kan inte annat än applådera ambitionsnivån.
Efter att Gerda Rydberg officiellt inlett med ett finstämt trumpetsolo signerat Bo Kaspers Orkester välkomnar kvällens konferencier och samordnare Liza Czarnecki den tämligen välfyllda salongen. Det är hon som ensam står för initiativet, en kväll som först var menad att endast framföra hennes pjäs En dag kanske jag springer på dig på stan men som sen växte till en kollektiv festival. Trots det väldiga ansvaret utstrålar Czarnecki endast rå professionalism värdig vilken stor scen som helst. Det hela är ledigt, skämtsamt och just lustfyllt då hon välkomnar kvällens första programpunkt, en scen från hennes kommande pjäs Sneaky Fuckers – ett samarbete med frigruppen Specksgatan.
I pjäsutdraget förflyttas vi till en svettig nattklubbsmiljö där fyra Stockholmsväninnor söker kärlek och vänskap i en samtid som präglas av status. Det är förhöjda men värdiga porträtt av Stockholmstjejorna som levereras av en trovärdigt förhöjd ensemble där Juni Ullmans frankofil-primadonna blir en höjdpunkt. Charlie Gustafsson som luftjuckande playboy ger därtill komiskt syre till en uppsättning som överlag just lyckas bättre som humornummer än samtidskommentar.
Ungdomstematiken broderas därefter ut i Veronica Frombergs In memoriam, där ännu ett vilt festgäng intar scengolvet. Ungdomar som med alkohol, substanser och relationer frenetiskt söker efter en plats och mening. Det snortas från avsvimmade kroppar, dansas pulserande i “bevara trädgården”-t-shirts och skriks ut konfrontationer. Det är tvära kast mellan beteendeskiftningarna, något som snart får sin förklaring i en plastpåse fylld av kvarlevor.
Isabel Kylin avslutar första akten med sin egenskrivna monolog PS. DIN PMS. Ett framförande som blir kvällens spelmässiga höjdpunkt då Kylin lynnigt skiftar mellan ömhet och ilska på ett sömlöst sätt som även förkroppsligas i en dans. Monologen blir därtill ett nödvändigt, seriöst uppbrott bland de annars spexiga uppsättningarna.
Andra akten rivstartar med tidigare nämnda En dag kanske jag springer på dig på stan, ännu en gång med Lisa Czarnecki på regin, men denna gång med en färdig, mer genomarbetad produkt. Återigen står den vilsne ungdomen i fokus som (wait for it) har problem med kärlek och självbild. Det blir åter tydligt att humorn är något som Czarnecki bemästrar genom att lyfta ensemblens olika komiska styrkor. Man får under den dryga timmen komma Stockholms-ambivalensen nära då ett plötsligt break-up får ringar på vattnet för karaktärerna på individ- och gruppnivå. Greppet att förflytta handlingen från krystade nattklubbsbord till röda linjens tunnelbana visar sig gynnsamt. Det är finstämt och humoristisk, en hyllning till Bodil Malmstens Det här är hjärtat som med mycket fysikalitet och scenskiften som för tankarna till Liv Strömqvists Dramatenproduktioner.
Efter enaktaren blir det “cool kille”-poesi från coolkillen Kevin Cooke, varpå kvällen får en nödvändig urladdning då Lukas Elmström framför ett egenkoregraferat dansnummer. Tänk dig Slowthai med galen kroppskontroll, typ så känns det.
Då solen börjat krypa ner över Karlaplan och publiken växt är det dags för kortfilmsvisning där Amanda Ooms övertygar som reversed-oidipus problematisk mamma i Fina Höglunds Arrivederci. Det på ytan aparta greppet att visa film på en scenkonst-tillställning visar sig fungera galant och Ooms rockstjärnenärvaro i rummet går ingen miste om.
Hur roligt det än är med Stockholmsskildringar blir Teater Halsås Norrköpingsbaserade dramakomedi ett skönt avbrott till de mindre samhällena. En neurotisk kristen ung tjej förälskar sig i en klasskamrat och en konflikt präglad av återhållsam åtrå följer. Skolkorridorerna utgör arenan och med en imponerande ljudbild är jag nog inte ensam om att uppfatta gymnasieproblemen som allt annat än triviala.
Kvällens enda kostymdrama står Casunoteatern för då Colettes roman Gigi gestaltas för scen. Trots det egna uttrycket är grundtemat detsamma som genomsyrat flertalet av kvällens tidigare pjäser: svartsjuka, triangeldrama och sexuell osäkerhet blir alla grundackord i denna bearbetning som visar vördnad för scenkonstkonventionerna samtidigt som den talar till sin unga publik.
Kvällen når sin höjdpunkt då Teater Måleriet spelar en sekvens ur Mattias Anderssons “K+M+R+L”. Publiken som troget stannat kvar sluter upp till läktarstämning (brukar kunna bli så när det druckits från 15) vilket får gensvar på scen. 90-tals pjäsen om två manliga respektive två kvinnliga vänner som kommunicerar runt varandra översätts trovärdigt till dagens dejtingklimat. Den ironiske 90-tals svensken har många likheter till den cringe-rädda ungdomen idag och det är nog på grund av igenkänningsfaktorn som skrattsalvorna duggar tätt. Efter ett finstämt systerdrama av Ida Pedone rundas kvällen av.
Då Salong lust avslutats och Liza tackat för sig genom att lyfta upp kvällens alla kreatörer på scen (de rymdes knappt) lämnar jag Maximteatern med ett lustfyllt leende. Det är betryggande att scenkonstengagemanget i storstaden (med omfång) är så utbrett som det är. Trots att Maximteaterns scen för många blir onödigt stor och distanserad ger den en värdig inramning till många kreatörer som får tillfälle att pröva sina vingar, något man får se som kvällens verkliga syfte.
Om man ska trendspana inför framtidens scenkonst är det dock några slutsatser man kan dra. Dessa tre ser jag som tydligast:
1 – Framtidens scenkonst ligger i kvinnornas händer. Där finns inte bara viljan att skriva, regissera och stå på scen utan även att organisera, något som vi boys tycks ha svårt för.
2 – Den politiska teatern är utrotningshotad. I en tid som präglas av militär kapprustning, desinformation och klimatkris hade man kunnat vänta sig det motsatta, men det uppskruvade samhällsklimatet tycks snarare ha gett en motreaktion där konsten särskiljs från verkligheten på ett sätt som snarare påminner om farserna på 30-talet än den anti-kapitalistiska teatern på 70-talet.
3 – Festligheter lockar. Se så mycket folk man kan dra med en galapaketering bestående av mellanakter, barer och ett dynamiskt program. I en tid där scenkonsten mer och mer måste argumentera för att man ska slita sig från Netflix-soffan kommer vi nog bara se mer av dessa festliga multi-arrangemang, något i alla fall jag ser fram emot.
