Lucy Dacus, känd från indiesupergruppen boygenius, är tillbaka med ett nytt album. Vid en första anblick slår det en hur välproducerat Forever is a feeling är. Det instrumentella öppningsspåret Calliope Prelude visar på ett noga utarbetat sound. Vidare skapar Ankles med sina livfulla stråkar och glittrande gitarrer en rent gyllene ljudbild, medan Limerence bjuder på stämningsfull jazzpop à la Laufey. Varje låt har sina egna små, intresseväckande instrumentationsval: harpor, stråkar och harmoniska syntar. Alla tekniska detaljer sitter som de ska. Överlag förstärker arrangemangen skivans etos – det av att befinna sig på en trygg och behaglig plats i livet.
När man väl har vant sig vid det lyckade ljudlandskapet blir texterna till Forever is a Feeling tyvärr en besvikelse – de är för platta och lågmälda. För ofta handlar den beskrivna tryggheten om banala vardagligheter, som att ha någon som hjälper en med korsordet eller att titta på när någon spelar GTA. Även om det är lätt att se var Dacus kommer från går delar av det allmängiltiga förlorat. Mot slutet tycks även den musikaliska inspirationen sina; soundet blir repetitivt och uttjatat, och låtarna smälter ihop i varandra.
Kanske är albumet helt enkelt lite för mjukt och försiktigt? Det må låta som en skymf att säga detta om ett indiefolkalbum – som ju är genrernas genre när det kommer till det mjuka och sköra. Men kanske är det just skörheten som har hamnat i skymundan på Forever is a Feeling. Dacus låter aldrig sin röst ta den plats som den förtjänar, i stället känns hennes sång återhållsam (och inte ens featuren från Hozier, med sin annars så imponerande stämma, tycks kunna rädda detta). Likaså saknar texterna den intimitet och kraft som annars brukar karakterisera boygenius-musikerna. Viktigt att poängtera är naturligtvis att all konst inte behöver härröra från lidande – som artist kan man naturligtvis göra bra musik om hur nöjd man är med livet. Men som lyssnare hade man önskat att Dacus sinnesro smittade av sig lite mer.
På sina tidigare album har Dacus alltid lyckats balansera den mjuka indiefolken med en bitande och råare indierock, något som hon tycks ha övergett på Forever is a Feeling. De få distade gitarrer som dyker upp smälter in i bakgrunden och blir effektlösa. Gång på gång hamnar låtarna i det poppiga gränslandet mellan folk och rock – inte skört nog, men inte heller tillräckligt rivigt. Det är svårt att se behovet av att ständigt para ihop redan slagkraftiga akustiska gitarrslingor (som de på Talk, vilka minner om Sun Kil Moon) med överdrivet gladlynta beats. I många fall hade Dacus tjänat på att dra ned på poppigheten och låta den akustiska instrumentationen tala för sig själv. Med det sagt fungerar det också riktigt bra på vissa låtar, som avslutningsspåret Lost Time, med dess dramatiska uppbyggnad. Tyvärr är risken stor att man vid det laget redan har ledsnat på Forever is a Feelings enformiga texter och ljudbild.
