Lucie Rico låter kartan leda vilse
En röd prick rör sig över ett pixligt landskap. Någonstans mellan raka linjer och plastikopererade gräsmattor uppstår en verklighet som är både obehaglig och djupt humoristisk. I Lucie Ricos GPS blir kartan en skattkarta, en tamagotchi och en väg in i sorgen.
Den franska författaren Lucie Rico lyckas alltid att överraska, nästan överrumpla mig med sina obehagliga och djupt humoristiska romaner. Jag läste Kycklingoratoriet av Rico förra hösten, den absurda och oemotståndliga romanen som följer en kvinna som skriver dödsrunor för sina slaktade höns som hon säljer på marknaden. Jag blev överlycklig när jag såg att Ricos senaste roman skulle översättas till svenska, GPS, som vilseleder läsaren in i en bisarr verklighet.
Huvudkaraktären Ariadne, eller “du” som hon refereras till under bokens gång, är arbetslös och socialt ängslig. När väninnan Saskia delar sin platsinfo för att Ariadne ska hitta till hennes förlovningsfest, blir hon smickrad. Hon känner sig utvald som får en sån intim insyn i Saskias liv. Hon börjar följa Saskia, den röda pricken på kartan, i det pixliga och kvadratiska landskapet. En rutin som fyller hennes annars händelselösa dagar med spänning. Hon följer Saskia till Sistsjön, till gamla lägenheter och tillslut in i ovetskapen; till en plats man inte borde kunna följa med.
“I gps:en går solen aldrig ner. Det regnar inte, det blåser inte. Ljuset sprider enhetligt ut sig på gräsmattorna. Bäckar och dammar med näckrosor är hänförande, alla platser är tydligt indikerade. Molnen avbildar fascinerande djur på marken. Landskapet verkar, precis som Saskia, ha gett sig själv en plastikoperation.”
Jag njöt verkligen av språket i denna roman. Rico skriver rakt med en brännande fingertoppskänsla. Ariadne, precis som protagonisten i Kycklingoratoriet, är avtrubbad, nästan apatisk, och analyserande. Det finns något underliggande mörkt som är väldigt starkt. Humorn är stundvis becksvart och under detta lekfulla koncept ligger teman som döden, saknad och att navigera i sorg. Ariadne använder gps:en som en tamagotchi och en skattkarta. Något som hon både vårdar och söker vägen framåt i.
Till en början är konceptet briljant. Det är både mystiskt och lite filosofiskt. Det digitala landskapet väcker mycket tankar hos läsaren. Kan en person verkligen vara borta om dennes röst finns på telefonen? Lever något kvar av en i det digitala? Ariadne skapar en värld vid sidan av den verkliga, inuti den. En dyster verklighetsflykt in i något tvådimensionellt med raka linjer. Ovissheten som i början var drivande förlorade dock så småningom sitt grepp om mig som läsare. Det kändes stundvis som att Rico inte riktigt visste var berättelsen skulle leda.
Det finns mycket med GPS jag tycker om. Rico leker med verkligheten och sanningen på ett uppfinningsrikt sätt. Ariadne får några uppdrag som journalist och hittar på galna berättelser som hon skickar in. Läsarna älskar det, rubriker som “Han förolämpade henne, då sträckte hon ut sin gigantiska tunga”, tidningarna hetsar henne om mer artiklar. Händelserna blir verkliga i folkmun, och det får en att reflektera kring vad som gör något till sant.
När jag når bokens mitt börjar jag dock tröttna. Texten är repetitiv och sakta men säkert så köper jag inte riktigt helheten längre. Spänningen leder inte till något, och känslorna som tar mer plats mot slutet känns inte så trovärdiga efter bokens tidigare apatiska ton. De sista sidorna består av fragment, uppbrutna lyriska fraser, som känns mer som utfyllnad än intentionella. Det känns som att Rico vill att boken ska ta slut, men att hon inte riktigt vet hur hon ska ta sig dit. GPS lämnar ganska mycket att önska, men jag älskar att Rico vågar ta risker. Och av alla “Weird girl books” tycker jag att Rico är enormt underskattad.
