Fata morgana är ett album som skyr definitioner. Med ett brett stilblandande rör det sig obundet mellan genrer som trip hop, ambient, psykedelia och neo-soul. Än mer intressant är det innovativa sätt på vilket den Brooklynbaserade experimentella musikern L’Rain, alias för Taja Cheek, strukturerar sina låtar. Med hjälp av loopar, ljudbearbetning och plötsliga skiften i sound tycks de nästan uppbyggda av kollage och vinjetter. På det sättet får man som lyssnare aldrig riktigt fotfäste. När en hiphopvers får avsluta july 5th, eller när soulless cycle övergår i ösig shoegaze kommer det som en överraskning – men känns ändå inte felplacerat.
Denna oförutsägbarhet finns på flera nivåer av låtskrivandet – även ackordföljder och melodier präglas av sprudlande kreativitet. Är det någonstans man kanske saknar det är det i texterna, som tyvärr kommer lite i andra hand och mer framstår som dekor ovanpå den ambitiösa ljudbilden. Dessutom får det konstateras att albumet som helhet är förhållandevis blygsamt. Den flytande, eteriska ljudbilden gör att man vaggas in i någon sorts mjuk trygghet, och där hade de partier som hämtar inspiration från noise, jazz och hiphop gärna fått ta större plats. Allt som allt är fata morgana dock ett uppfriskande sätt att se på musikaliska strukturer, som trotsar traditioner och konventioner.
