Lover’s Skit vänder underläget och slaktar Slaktis 

När jag såg Jungfrukällans lineup vattnades det i min mun likt en 7-årings intill plockgodiset på ICA. För den som gillar den svenska undergroundscenen är kvällen en buffé av de allra bästa: Valter Nilsson, Miynt, Sunnan och Civil Polis, bara för att nämna några av akterna. Men när jag kommer in till Slaktkyrkan, där Lover’s Skit ska uppträda om 9 minuter, är jag i sällskap av endast tre andra på konsertgolvet. Kanske har folk inte hunnit ta sig över från Ronias spelning på Hus 7, eller så sitter de kvar och förfestar i panik efter att de insett att en Gränges kostar 79 kronor här inne.

Förutom dyr öl finns det inget som dödar magin på en spelning så mycket som när artisterna tvingas stå och soundchecka precis innan de ska uppträda. Nu är nämligen klockan 20:25, Lover’s Skits set skulle ha börjat för 10 minuter sedan och lokalen är knökfull – men uppe på scen står fortfarande Nathalia Aránguiz och Ove Jerndal och testar sina låtar i mickarna. Ingen vill ha en spelning som börjar med en tillbakaskalad version av samma uppträdande som vi kommer se om 10 minuter igen. Det är slappt arrangerat och oursäktligt när biljetterna kostar 500 kronor för en kväll fylld av artister som ofta får gå back på att skapa glöden i Sveriges musikscen.

När Stockholmsduon äntligen kommer ut för sitt (riktiga) set tycks jag syna en viss irritation även på dem. Men deras musik är arg i sin natur, och om något så misstänker jag att de bara frodas av lite frustration innan en spelning. 

Öppningsnumret Between Tomorrows vill dock inte väcka så mycket liv i publiken. Det är trots allt inte den vildaste låten på Lover’s Skit diskografi, eller kanske beror det på ljudvolymen, som Nathalia ber ljudteknikern höja (så mycket för soundchecken). Härifrån går det dock bara uppåt. Publiken, som verkar ha törstat efter de mer stökiga numrena, behöver inte vänta länge för att få ta del av det röj som musiken ändå utlovar. 

Nathalias scennärvaro är i världsklass, man tänker inte på att hon endast är 21 när det ser ut som att hon har gjort detta hur länge som helst. Hennes studs på scenen går hand i hand med de rastlösa, trappiga beatsen och svintunga gitarrslingorna. Basistens distade backing-vrål är dessutom helt klockrena tillskott till Nathalias kaxiga och perfekt gälla röst. 

När jag då och då ser mig om skäms jag dock lite över den blyga Stockholmspubliken. Men Nathalia är inte på humör för en tam spelning och hon är ruttad efter tre år av att spela live: ”Jag vet inte vad ni hade för plan för kvällen, men jag tror inte att er plan var att vara Stockholms tråkigaste publik. MOVE! FUCKING MOVE!”

Efter denna tillrättavisning skärper sig publiken och börjar studsa med Nathalia. Iallafall här längst fram, och stundvis påminns man om Deki Alems spelning på Way Out West i somras. Speciellt när moshen bryter ut till publikfavoriten Misconception, efter att Nathalia bad oss bli lika svettiga som hon är. 

Allt som allt är det 40 minuter av riktigt bra och intensiv hyperpop, med influenser från allt ifrån reggaeton, 90-tals hiphop och salsa. En av höjdpunkterna är All Rights Reserved, från den nyss släppta EPn med samma namn.

Lover’s Skit är hur heta som helst just nu. De har inte bara fått med låten Poor Business Man med i nästa FIFA (eller EA FC då), utan ska även strax ut på turné i England, Danmark och Finland, och sen med Hurula i Sverige. Vi lever i en skum tid, och vi unga har nog ganska mycket ilska inombords till följd av det – tur då att Lover’s Skit finns för att sätta ord och ton på denna ilska. Och så att vi kan få utlopp för den på deras spelningar.