Lorde är Way Out Wests mest älskvärda spektakel
En stor del av festivalbesökarna står och lyssnar på sombrs sista låtar på Flamingoscenen. Jag förbereder mig mentalt för vad som kommer hända när folk vrider sig 180 grader och börjar tåga mot Lorde – kanske kommer jag hamna på en sån där compilation-video, “most satisfying hydralic press moments”. Men trycket är inte så högt som man kan tro. När Lorde kommer in från sidan och står ensam vid några drumpads och synthar och kör något intro undrar jag om folk fattar att hon har intagit scenen. Det är väldigt fattigt med jubel.
Lyckligtvis släpper förvirringen snabbt. Första låten drar igång, och det är ingen mindre än Royals. Tusentals mobiler sträcks upp över folkmassan för att få en filmsnutt av artistens genombrottshit från 2013.
Royals förde vår generation från en era av festlåtar, optimistiska och förhärligande av rikedom, berömmelse och dekadens, till en tid präglad av anti-elitism och igenkänningsfaktor. Detta, i kombination med genombrottet för sociala medier, gjorde att popstjärnor började anstränga sig för att framstå som vanliga och jordnära. Lorde sägs ha startat denna trend, och det är en röd tråd under uppträdandet på Way Out West.
Med EKG-liknande elektroder fästa på överkroppen tycks hon direktsända sina hjärtslag till skärmarna. Under låten Liability projekteras bilder av en Lorde i tidig tonår, framför en webcam, på hennes bröst. I mitten av spelningen pratar hon om när hon såg snö för första gången i Sverige, om tidens gång, om sina olika jag som hon har förkroppsligat genom sin karriär. Hon berättar om att när hon började med musik var det som att peta ner ord i en glasflaska, för att sedan kasta den långt iväg och se vem som tar emot budskapet. Och det var ni, säger hon, ni var här hela tiden. Det känns fint, emotionellt och innerligt, tårarna blänker på hennes kinder.
Det som gör Lordes uppträdande till det bästa under Way Out West är hennes förmåga att balansera en enorm kreativ ambition med ödmjukhet. I ena numret hissas hon upp på enorma LED-kuber i luften, och i det andra hoppar hon ner vid kravallstaketet och möter fansen. Elektroniska och maximalistiska inslag samspelas med mer organiska sådana. Och det är ständigt underhållande.
Showen innehåller dessutom de överlägset coolaste visuals hitintills och det känns aldrig enformigt. En kamera på scen används på ett noga genomtänkt sätt, och är en lika viktig komponent som musikinstrumenten. Sångaren själv ger allt på scen, och avkastningen är som störst på låtar som Team, Green Light och girl so confusing. Det är då publiken verkligen matchar hennes energi.
Under sista låten, Ribs, behöver jag gå. När jag vänder mig om och börjar gå bakåt i publikmassan, möts jag av något alldeles perfekt. För att innan sista låten börjar instruerar Lorde besökarna att “hold on to your besties”. Upplysta av ljuset från scenen står bästispar efter bästispar och håller om varandra medan Lorde sjunger “You’re the only friend I need / Sharing beds like little kids”. Många gråter, det är svårt att inte själv bli rörd. Lordes uppträdande är älskvärt. Mästerligt vackert, underhållande och imponerande, samtidigt som det är jordnära.
