London och Örebro förenas i Becky and the Birds musikuniversum

På ett café utanför stadens buller har det lagt sig ett idylliskt lugn. Hösten börjar krypa fram medan solen lyser varmt över tegelbyggnaden. Jag sitter i ett stilla sorl av barnfamiljer och klassiska crooners från 60-talet som spelas i caféets högtalare. Efter en kopp te och en kanelbulle möter jag Thea Gustafsson, känd som Becky and the Birds.

Hennes egenproducerade debutalbum Only music makes me cry now markerar en ny fas av kreativ frihet för Becky. Det är ett känslostarkt och personligt album som skildrar de sinnesstämningar, relationer och platser där hon befunnit sig under de senaste åren. Vi slår oss ner på uteserveringen för att prata om albumet, Becky hälsar varmt och ställer en chokladboll på bordet.

---

Kan jag kalla dig Becky?

– Det går jättebra, gärna!

Jag frågar henne om artistnamnet, varpå Becky berättar att det kom till när hon skapade sin första, självbetitlade  EP 2018. Då gick hon på Musikmakarna, en av Sveriges största musikhögskolor, där hon upplevde att kvinnor inte motiverades till att bli producenter. 

– Det var ett mansjobb. Vissa kvinnor var producenter sedan innan, men det slutade med att de flesta skrev istället. Jag var så trött på det, så till slut satte jag mig vid datorn och började på egen hand. Det gav en så befriande känsla av att sitta där själv, utan någon som lyssnar eller bryr sig.

”Vissa kvinnor var producenter sedan innan, men det slutade med att de flesta skrev istället. Jag var så trött på det, så till slut satte jag mig vid datorn och började på egen hand.”

– Då satt jag ofta på nätet och samplade allt jag kunde hitta, bland annat stötte jag på en video där en kvinna sitter med sin fågel och introducerar sig: “Hi, my name is Becky, I’m a capricorn…” Någonting med den kändes så ensamt, men ändå harmoniskt! Jag samplade videon på introspåret, och det slutade med att jag namngav både EP:n och hela mitt projekt efter den. Delvis inspirerade den frågor om identitet och frihet som jag arbetade med, samtidigt som jag fick utrymme kreativt av att ge mig själv ett annat namn.

På Only music makes me cry now delar Becky med sig av intima, känsloladdade delar av hennes liv. Första singeln, When she holds me, är dedikerad till hennes flickvän Elsa, som håller varmt om henne i den medföljande musikvideon. På I made my baby cry repeterar Becky en gripande refräng om att göra slut med sitt livs kärlek.

– Det började efter att jag tog mig ur ett långt förhållande. Det är speciellt att ha levt i en så pass lång relation som ung. När en sån relation tar slut vill man ta igen allting som man inte hunnit innan. För första gången tittar man på sig själv helt ensam, som vuxen – vilket känns ganska skört.

Hur var det att skriva så personligt?

– Det är läskigt, men efter ett tag är det svårt att distansera sig från sig själv. Jag kan bara skriva om saker som jag går igenom, som känns på riktigt. På albumet har jag samplat både mina ex och telefonsamtal till Elsa, skrattar hon.

Berätta om din kreativa process – hur gick det till?

– Först handlade det om att samla inspiration, samtidigt som jag höll på att upptäcka livet som singel. Att skriva en låt kändes för stort, så jag satt mycket vid pianot och spelade in små idéer och utdragna improvisationer. Sedan tog jag de inspelningarna, klippte och samplade dem, jag är en jävel på att återanvända! Det öppnade upp för ett nytt sätt att arbeta med mig själv, ett pussel där jag inte visste vad som skulle hända.

Jag tänker på en av albumets höjdpunkter, Everything, som börjar med en inspelning av Becky vid pianot. Det känns som att man sitter i samma rum och lyssnar på henne när inspelningen börjar förvrängas. Syntar, samplingar och en Jersey club-kick dyker upp och transporterar lyssnaren från Beckys stilla lägenhet till ett svettigt dansgolv med sprängda högtalare. 

Det känns som att allt i Everything händer under samma dag!

– Ja, det är verkligen samma dag! Det där är också del av ett breakup – man sitter vid sitt piano och sjunger, sen går man och klubbar ut det istället! skämtar hon.

Hon berättar om klubbscenen i London, där hon spenderat mycket av sin tid. Det var på stadens undergroundklubbar som hon för första gången blev kär i dansmusik.

”Jag drogs in i det autentiska, förbi turismen, och kände att jag hade en plats där.”

På albumet har du ju en låt som heter London is not the same – vad är det som har förändrats?

– Jag dejtade en person där som hjälpte mig att göra London till mitt hem. Jag drogs in i det autentiska, förbi turismen, och kände att jag hade en plats där. När vi gjorde slut blev det lite tomt. Samma sak där – jag behövde hitta på egen hand, vilket blir svårt när staden är så starkt bunden till en person. Låten kom från den känslan av att London inte längre kändes som ett hem.

Becky beskriver sin produktionsstil som ett slags “drömbild” av London och dess råa, gränsöverskridande sound. Stadens kreativa anda och öppenhet för musik utanför hitformatet är något hon saknat i Stockholm. Artister som James Blake och The xx nämns som inspirationskällor för debutalbumet.

Som liten växte Becky upp med jazz och soul. Vid sju års ålder började hennes klassiska utbildning när hon plockade upp fiolen – en kärlek för popmusik upptäckte hon inte förrän långt senare när hon studerade på Musikmakarna.

Hur visar sig alla dessa sidor i din musik? 

– Allting har sin plats, och just därför har jag svårt att beskriva vad jag gör för musik. Jag skulle spela in en mix med musik från min barndom, och gjorde då en blandning mellan Mozart och Mariah Carey – den blev halvbra, haha. Men det är jag!

– Det klassiska kommer in i hur jag bygger upp musiken, eller när jag använder mig av orkestrala element, som stråkar. Jazzen kommer in i allt improvisatoriskt. Även min röst är influerad av jazz och det sättet att skapa melodier. Samtidigt är produktionen grovt inspirerad av R&B, dansmusik, soul…

Har du någon inspirationskälla som är särskilt otippad?

– Ja, Sofia Källgren och Helen Sjöholm, svarar hon direkt.

– De är enligt mig de enda svenska sångerskorna som någonsin funnits. Sofia Källgrens klang är otrolig, och Helen Sjöholm har en nerv som ingen kommit nära. Både Sofia och Sissel [Kyrkjebø] låter lite Disneyprinsessa – I fucking love it! Jag tror att jag är väldigt inspirerad av Disneyprinsessor.

”Ofta sitter man med folk som bryr sig så jävla mycket – vilket man ju ska göra, men det är så skönt att bara låta någonting vara som det är.”

Vi kommer in på de samarbeten som Becky haft. På senare år har hon jobbat med bland annat Seinabo Sey och Dijon, som hon tveklöst hämtat inspiration ifrån. Becky nämner hur Dijons sätt att prata om musik klickar med henne.

– Någon gång så skulle jag gratta honom till ett släpp, och han var så “Äsch, det är bara musik”. Jag har lärt mig väldigt mycket av hans prestigelöshet. Ofta sitter man med folk som bryr sig så jävla mycket – vilket man ju ska göra, men det är så skönt att bara låta någonting vara som det är.

Föredrar du att arbeta ensam eller med andra?

– Jag jobbar snabbare med andra, för då kan man inte sitta och fundera på en snare i två dagar. Jag har börjat släppa in folk mer än jag gjorde förut – då var jag mer beskyddande. Jag kände att jag behövde hitta min grund, för att visa vad jag kunde göra på egen hand. Nu kan det vara skönt att jobba med andra, helst kompisar, som låter en komma ur sitt ego och ha kul.

Becky är otroligt lätt att prata med, skrattar ofta och bjuder på sig själv. Bland de sidospår vi kommer in på så berättar hon om sina hemtrakter, kärleken till den svenska skogen i Örebro, och vi pratar om att inte vara ifrån storstan. Jag frågar till slut om hennes kärlek till bilar – något som hon delar med sig av på instakontot @cargirl6666, en personlig moodboard för de bilar Becky stöter på i sin vardag. Hon lyser upp när jag nämner intresset.

– Vad roligt att du har koll på det – jag är besatt av bilar! Egentligen kan jag inte så mycket om dem, men jag älskar estetiken. Det har blivit någon slags mindfulness, man blir väldigt närvarande. Någon skulle kunna göra slut med mig, men ser jag en bil så är det omöjligt för mig att vara ledsen… Jag är alltid på jakt efter en bra bil.

”Någon skulle kunna göra slut med mig, men ser jag en bil så är det omöjligt för mig att vara ledsen… Jag är alltid på jakt efter en bra bil.”

Ett annat stort intresse för Becky är filmer, och vi bondar över en gemensam kärlek till Charlotte Wells Aftersun.

– Den är en av mina absoluta favoritfilmer! Andra gången tog jag med min pappa, jag har aldrig innan hulkat i en biosalong som då. Jag kan inte riktigt förklara hur den påverkat mig, jag vet bara att den har gjort det. Den öppnar rum för att känna så mycket och låter en reflektera själv, utan att egentligen förklara någonting. Den känslan vill jag åt. 

Känslan Becky beskriver stämmer väl överens med albumet, där hon bjuder in till reflektion genom sitt cinematiska låtskrivande. Hon berättar om hur vänner som lyssnat på I made my baby cry när de själva tänkt lämna ett förhållande.

Skulle du vilja jobba med film?

– Hundra procent, det är typ min största dröm. Hans Zimmer, call me up!