Liverecension: Z.E, Annexet, 14/02 – 20

När jag stod i kön till Z.E’s spelning på Annexet kunde jag inte hjälpa att lägga märke till publiken, som var övervägande medelklass. Bland dem fanns även en del föräldrar som tagit med sina barn för att se Tenstarapparen live. Det var ett vittnesbörd på den resa som svensk hiphop, och Z.E i synnerhet, gjort sedan hans låt Caramel blev en hit 2017. Genren, som förut var en liten nisch i den svenska musikscenen, representeras idag av storstjärnor som fyller Annexet med medelklasskids som skriker ut texterna till varenda låt som Z.E framför.

Eventet, som arrangerades av Woah Dad! och FKP Scorpio, bjöd på tre akter: Bankrol Hayden, Lil Mosey och huvudakten Z.E. För bara ett par år sedan hade det varit otänkbart att amerikanska rappare, med miljontals streams på Spotify, hade agerat förband till en svensk hiphopartist. På Annexet blev det dock till verklighet, och skillnaden i prestationen mellan Z.E och hans amerikanska motparter rättfärdigade det.

Bankrol Hayden startade kvällen med ett kort och koncist uppträdande: på scen vistades han 15 minuter, och han anpassade sitt framförande efter den korta stunden han hade på sig. Han öppnade konserten med en moshpit som genast höjde stämningen, och under de kommande minuterna hann han med mycket: han stage dive:ade, berättade om sin bilolycka och spelade sin senaste singel Costa Rica.

Innan Lil Mosey intog scenen försökte hans DJ att liva upp stämningen i publiken, men hans oändligt tjatande i micken, och faktumet att hans musikval var överallt och ingenstans, var mer irriterande än upplivande. Lil Mosey kom på scenen efter att DJ:n lyckades få till en moshpit efter tre försök. Rapparen bakom hitlåten Noticed var självsäker på scen, men under för många stunder av framförandet kändes han mer som en dansare/performer än som en rappare. Han förlitade sig på sin playback och hördes knappt när han försökte rappa med i låtarna. Det hade de både öppnande akterna gemensamt: de gjorde inte mycket mer än att gå runt på scen, peppa publiken med right side-left-side-knep och uppmana till moshpits.

När Z.E anlände på scen var skillnaden i kvalitetsnivån märkbar — framförallt eftersom Z.E faktiskt rappade över sina beats och bar sig på scen med pondusen av en storstjärna. På scenen fanns flera vänner och medartister till Z.E, och stämningen var varm och härlig. Spelningen var händelserik, särskilt eftersom flera akter fick dela scen med Z.E under hans 45 minuter — allt från Danmarks största rappare ICEKIID och de unga talangerna ST och 2Glock, till stjärnskottet Nigma. Z.E fokuserade också på att visa och upp kollektivet som är Team Platina och låta de lyfta scenen.

Z.E körde sina största hits, däribland Positiv, Allt e mitt, Twerk På En Benz och GFLOW utan att tappa flowet en enda gång under spelningen, och hans kemi med alla på scen, från kompisar till medartister, var svår att undkomma. En sak som inte heller undgick någon var hur publikkär Z.E är: jag såg mammor dansa till Positiv och fick mina öron förstörda tack vare 30-något åringen bakom mig som ihärdigt skrek ”KOM IGEN SIGGE!”. Konserten var välplanerad och välutförd, och alla medverkande, från artister till dansare och DJ:s, kändes i fas med omgivningen. Team Platina lyckades med att visa upp sig som ett starkt musikteam på en av Sveriges kändaste scener.

Den svenska hiphopens lavinartade utveckling verkar inte sakta ner, och Z.E’s spelning på Annexet har lyckats göra det som var otänkbart för inte alls länge sedan: att inhemska talanger faktiskt överglänser sina motparter från andra sidan Atlanten. Det gjorde mig lite ställd att se hur två rätt stora amerikanska rappare hamnade flera nivåer bakom en svensk artist, och det gjorde mig glad att se hur långt Team Platina kommit, sedan dagarna då de spelade på sunkiga Örebroklubbar inför en knapp publik.