Travis Scott river igång Lollapalooza Stockholm utan att nå hela vägen fram

Kygo håller precis på att avsluta sitt set när klockan slår 22:30, och den enorma folkmassan börjar samlas utanför Tower Scene och invänta kvällens andra headliner – den omtalade Travis Scott. Hans spelningar har ett rykte om att vara lit, och hans fans – the ragers – är en trogen fanbase som gärna river taket för sin idol. Som flera känner till har en tidigare Travis-spelning också lett till förödande konsekvenser. Så när han ska stänga Lollapaloozas första dag känner och tänker jag flera saker samtidigt: kommer detta att bli lit? Kommer Travis att dra tillbaka på allt rage:ande för att få bättre kontroll på fansen? Vad kommer att hända, egentligen?

Svaret får vänta drygt 15 minuter, då La Flame (ett av Travis flera smeknamn) kliver på sent och berättar något som är svårt att tyda. Jag tror att han påpekar att han är hög. Sedan drar det igång, och snart hörs HIGHEST IN THE ROOM. Som förväntat går publiken igång, och när rökshowen börjar och kameratrolleriet visar kvällens största akt på skärmarna, är stämningen maxad. DJ:n öser på med samples av pistolskott och örnskrik, och ibland överröstar de den musikaliska backdropen lite för mycket. Ljudet från Kygos spelning på scenen bredvid har låtit krispigt och kraftigt, men det kan man inte säga om Travis. Han själv hörs bra, men som vilken rappare som helst skriker han över de mastrade versionerna av sina låtar på konserter. Flera rappares liveframträdanden fallerar på just det, men Travis är för bra för att misslyckas. Han är galet full av energi, och bjuder på något utöver det vanliga. Ändå sviker volymen lite; när SICKO MODE spelas under konsertens avslutande del hade basen gärna fått kännas ända i benmärgen, men volymen är så låg att den ikoniska beatswitchen till Drakes vers knappt hörs.

Travis är lika mästerlig som alltid i sitt performance – den första delen av spelningen är lite hackig och stundtals stilla när Travis interagerar med fansen utan någon musik som helst i bakgrunden. Det går dock inte att klaga på hur extremt nära han är publiken, och vid flera tillfällen tar han upp fans på scen eller kommer inom deras räckhåll. Halvvägs genom spelningen när 90210 spelas är allt i full rulle och enligt protokoll. Låtvalen tar oss till några deep cuts som låten Mamacita, de största hitsen med goosebumps i täten, de mystiska numren som Antidote och några (enligt min mening) underskattade bangers såsom NO BYSTANDERS. Han kör även AYE (YEA!) från den efterlängtade och ännu osläppta skivan UTOPIA. Såväl de som känner till Travis genom Kylie Jenner som OG-fansen som dyrkat rapparen sedan Days Before Rodeo lär vara nöjda med låtvalet.  Dock misstänker jag att Travis hade velat ha en mer livad publik, och bättre ljud. Det känns i luften att festen aldrig lägger på en fjärde växel.

Travis avslutar en kvart för tidigt, och det innebär att spelningen som redan började en kvart sent blir 30 minuter för kort. Han gör en mäktig insats trots ljudet, och bjuder på en makalös show. Det är enkelt att förstå varför hans spelningar är spektakel. Trots det saknas något – är det publiken, eller kunde setlisten varit bättre? Det finns många lugna stunder mellan låtarna, särskilt i början, och trapmusik är kanske inte lika förknippad med att fucka ur i Sverige som den är i USA. Publiken reagerar inte heller vid flera av de tillfällen som en mer rutinerad publik hade gått loss till, och när Travis kliver av scenen försöker publiken inte ens ropa in honom igen. Beyoncé har kanske rätt om den svenska publiken – det finns inte så mycket liv i oss. Eller kanske har inte spelningen varit Houstonsonens bästa, helt enkelt, med tanke på det svaga ljudet som under kvällen svikit stjärnan.