Svett, ös och omatchad energi när Tkay Maidza avslutar Stay Out West
Svetten ligger redan tungt i luften i Nefertitis källarlokal när publiken förbereder sig för att det australiensiska stjärnskottet Tkay Maidza ska inta scenen klockan 01.30. Utanför på innegården skapar DJ:s och MC:s en block party-stämning i sommarkvällen, som är tacksamt ljummen jämfört med den strålande sol som dagen bjudit på. Kravallstaketen framför scenen har tagits bort, tydligen efter Tkays egna direktiv, och när DJ:n drar igång publiken till tonerna av Skepta och Baby Keem blir det tydligt att det finns energi kvar bland festivalbesökarna efter dagens bravader. När Tkay väl äntrar scenen blir ett par saker uppenbara direkt: den Zimbabwe-födda artisten är i grunden en rappare av den gamla skolan, och hon njuter av att få folk att dansa.
Spelningens första låtar består främst av house-inspirerad hiphop som får dansgolvet att koka, medan Tkay visar upp en imponerande teknik på micken – hon hanterar sina snabba flows med en superb andningskontroll och varje ord rappas med en klarhet som är uppfriskande i en tid där många rappare verkar nöjda med att nynna med till sina egna backing tracks. Historiens vingslag känns under den tidiga höjdpunkten 24K, som delar sample med Erykah Badus ikoniska Didn’t Cha Know, och Tkay interpolerar för denna spelning Whoomp! There It Is till publikens stora förtjusning. Tkays fräscha tolkning av Pixies Where Is My Mind får också hela Nefertiti att sjunga med, och under spelningens bästa stunder känns källaren som flera decennier av fester samtidigt.
Efter spelningens starka inledning följer dock vad som känns som en transportsträcka, och en hel del momentum försvinner tyvärr. Tkay är en mångsidig artist som har bevisat att hon kan bemästra såväl house som hiphop som R&B, men det är tydligt vilken av hennes sidor som är mer engagerande på scen. De långsammare R&B-låtarna som fyller ut en stor del av spelningen fångar en inte alls på samma sätt, och scenspråket blir ett tag lite väl enformigt. Tkay säger själv på scen att hon har ett antal olika “modes” som artist, och medan den klassiska setupen med rappare och DJ funkar för hiphop frågar man sig under R&B-sektionen av spelningen om inte ett duktigt liveband hade gjort mycket för att få vad som i grunden är väldigt bra låtar att kännas mer levande i en live-miljö. Tkay konstaterar att det är “training season” när hon debuterar en ny låt som låter lovande men också lite som en ofärdig demo. Under denna del av spelningen blir det lite väl slappt, och man saknar energin som allt drog igång med.
Det är då väldigt tacksamt när energin inte bara återvänder, utan fyrdubblas och närmar sig frenesi under spelningens avslutning. Tkay har nämligen inte bara svängig hip-house och R&B i sin repertoar, utan även ett trumfkort bestående av enorma trap-bangers med tung basgång och skrikande syntar, och det är helt rätt val att avsluta med dessa. När Tkay drar igång Kim blir det tydligt varför kravallstaketen försvann, då Tkay hoppar ner i publiken och rappar halva låten rakt i ansiktet på ett publikhav som nu är blodtörstigt. Efter en kort paus på scen levereras Awake sittandes på en publikmedlems axlar, och lokalen exploderar när festivalbesökarnas sista gnutta av energi släpps ut. Det är lätt att se hur mycket Tkay älskar att interagera med sin publik, och en mindre, intim scen som Nefertiti var ett perfekt val för henne, även om känslan är att hon även hade klarat sig bra på en av festivalens större scener.
Spelningens toppar är extremt höga, och visar på en enorm potential hos en unik artist som fortfarande inte känns som att hon har nått sitt tak. Om Tkay kan lista ut hur hon förenar sina många olika musikaliska sidor till ett mer sammanhängande live-framträdande är hon någonting riktigt, riktigt, bra på spåren, men redan idag är hon en liveakt som är väl värd att se.
