The National ger en genomtänkt och noga kurerad show
Sist The National var i Sverige var under 2019. Nu får de avrunda fredagen inför en publik som helt klart har väntat på dem hela dagen. Efter Sharon Van Etten preppas scenen för Matt Berninger och bröderna Dessner och Devendorf med fler. Det blir klart redan under förberedelserna att åskådarna i sina dämpade färgskalor kommer att bjudas på en färgrik ljusshow.
Prick 22.00 kommer en svartvit livefeed upp på skärmen. Den visar en ramp på baksidan av scenen. Ett vilset barn går upp och vänder sig om. Sedan utbrister det ett stort jubel när de fem bandmedlemmarna syns stiga upp på rampen. Några sekunder senare kommer de upp på scen. De är klädda, likt publiken, i nedtonade färger. Det blir en sprakande start med låtar som Don’t Swallow the Cap, Bloodbuzz Ohio och Slow Show. Under de instrumenttäta segmenten påminner det brusiga tonerna om Explosions In The Sky, men utan det mer våghalsigt experimentella. Trots att Berningers röst brister blir det ett charmigt tillskott snarare än en nackdel.
Större delen av de tjugoen låtarna tillbringades med öronpropparna i. Ljudnivån är förbryllande hög. Den enda pausen kommer när den lugnare låten Light Years från plattan I Am Easy To Find (2019) spelas. Publiken är helt klart rörd och sjunger med under nästan alla verser. Showen fortsätter med låtar som Day I Die, den nya Tropic Morning News (Haversham), och Graceless. Det blir en bra mix mellan lugnare och mer laddade sånger både från nyare och äldre album.
Skärmen bakom The National pryds av tunga effekter över en livefeed från olika kameravinklar på artisterna. Det är ett välplanerat komplement till musiken då varje låt får en egen atmosfär genom skiftningar i både färg och brus. Bruset timas till musikens rytm och lyckas få kompositionen att framstå som att den kom till liv tack vare musiken. Under vissa låtar, speciellt senare i setet, projiceras olika texter upp bland bullret. Detta är kanske inte särskilt nyskapande, även om det är trevligt att se på när benen till slut börjar värka.
Berningers interaktion med publiken är trevlig men inget som står ut. Vid ett tillfälle tar han, likt Sharon Van Etten, tillfället i akt att tacka för chansen att få spela på samma scen som Van Etten och Cat Power. Alla tre verkar vara nära vänner och det är ett genuint tack som riktas till arrangörerna för chansen att träffas under en tid då de flesta lever det stressiga turnélivet.
För varje låt blir publiken mer och mer engagerad. Mot slutet är låtarna tyngre och åskådarhavet försöker sig på att dansa. När Mr. November spelas är stämningen pulserande. Det märks särskilt när låten följs upp med Terrible Love och både hjärtat och jackan dunkar i takt till den trängande basen. Till sist brister Berringer ut i ”This is the best time I have had in years”. Hans röst låter sliten. Det blir omöjligt att inte tänka på pandemin. Det märks att både bandet och publiken har haft kul. De avslutar konserten med About Today och lämnar scenen. Det är en kvart kvar till midnatt. Allt pekar på att det blir en encore. Rökmaskinen puffar ut rök, men i stället för bandet kommer tekniker upp och börjar nedmontera ljusstängerna. Det blir inget mer. Publiken skingras. På vägen ut hör jag någon säga: ”vilken bra setlist!”. Jag kan inget annat än att hålla med besökarens omdöme.
