Sharon Van Etten levererar ärlig indie trots regn
Publiken Rosendal Garden Party är klart större under fredagen än under festivalens första två dagar. Molnen hänger mörka en kvart innan Sharon Van Etten ska ut på scen. Det svärmar med folk, varav de flesta ser ut att ha haft utspring från gymnasiet för över tjugo år sedan. Det mörka molnet oroar. När Van Etten äntrar scenen kl. 20 sitter många kvar på gräset en bit bort från scenen.
Det blir en lugn start med den tunga basen i nya låten Headspace. Bandet bär mörka kläder likt Van Etten själv. I bakgrunden spelas en film med geometriska figurer i svartvitt. Mitt under första låten börjar det att dugga lätt. Sedan börjar det att ösa. Många flyr undan från publikhavet mot tälten, andra är mer välförberedda och tar på sig mörkgröna regnjackor i plast.
De mörkare tonerna i musiken lättas upp allt eftersom och bakgrunderna skiftar mellan skarp geometri och mjuka färgglada figurer som zoomar in och ut. Det blir inte mycket variation och det hela påminner mycket om Windows Media Players klassiska sound visualizer i förstorad skala. När Van Etten inte själv spelar försöker hon att gå runt på scenen en del, men känns lite blyg. Vid något tillfälle får de starta om en låt när hennes gitarr visar sig vara felstämd. Medan hon stämmer den försöker hon att lätta på stämningen genom att säga att hon ska börja kalla gitarren för ”rain”. Det känns som att hon tycker att det är mer pinsamt än vad det egentligen är.
När regnet börjar lätta en halvtimme in verkar hon en aning mer avslappnad. Hon tackar innerst inne för chansen att spela med Cat Power och The National, och nämner att hon har The National att tacka för hela hennes karriär. Berättelsen som pyr verkar väldigt personlig, men hon avbryter den och säger att hon återkommer till det senare. Hon tar tyvärr inte upp det igen, men det känns som att The National, Cat Power och Van Etten faktisk är goda vänner.
Ljudnivån är extremt hög under hela konserten men stämningen är inte lika uppskruvad som Van Etten troligtvis hade hoppats på. Näst sist spelas Every Time The Sun Comes Up, hitten från hennes album Are We There från 2014. Hon sjunger: ”People say I’m a one-hit wonder. But what happens when I have two?” Dubbelironi då solen börjar skina igen och det verkligen hörs att åskådarna känner igen låten. Men det blir snabbt udda. Den trevande folkliga rytmen som utmärker sången ersätts med en mer energisk puls. Mot slutet av konserten slänger sångerskan vita blommor till åhörarna och det hela avslutas med Seventeen . Sharon Van Ettens spelning på Rosendal Garden Party resulterade inte i lika mycket publikkärlek som under Florence and the Machine, och inget frenetiskt dansande och sjungande som under The Strokes. Trots hennes otur med regnet lyckades hon att framstå som genuin, fast hon framstod som en till synes blyg person. Det gjorde spelningen mer närgången och intim. Kopplingen till The National och hennes mystiska historia med dem bidrog till att peppa folkmassan inför de sistnämndas uppträdande som kom en trekvart senare.
