Overmono bjuder på helhetsshow
Strax innan den waleska duon Overmono, bestående av bröderna Tom och Ed Russell, intar scenen syns de kännetecknande svarta dobermannhundarna på Höjdens två LED-skärmar. De är aktuella med det vackra albumet Good Lies, och sedan deras största hit So U Kno har de hittat bluesen i elektronisk musik. På så vis går de i spåren av Jamie xx, och den brittiska rörelsen som flitigt blandat R&B med syntar sedan begynnelsen av förra decenniet. Musiken de gör är sentimental, men de skyggar inte från att gå hårt, rått och kallt om det behövs. Sedan har de en väldigt tydlig, postmodern visuell image som varit lika viktig som musiken för duons identitet. När rökmaskinerna drar igång, och strålkastardansen börjar, känns det att konserten kommer blir en helhetsupplevelse.
Bröderna välkomnas upp med en varm applåd, och direkt hörs en lika varm sångsample. Overmono berättar med små fraser, och Feelings Plain låter över hela dungen. “I thought that we could reason / I needed somebody to believe in” smygstartar setet, och snart syns hundarna åter på skärmarna. Framför brödernas utrustning ligger en avlång skärm och ännu en täcker hela väggen bakom dem. RGB-färgerna syns och omformar klipp på hundarna, samtidigt som en basslinga går på – gissningsvis kontrollerar bröderna allt från arrangemangen på låtarna till scenens belysning och visuals. Det är väl genomtänkt, cleant och ett rent nöje att se på. Ljusen dansar i takt med hi-hatsen. Sen blir det helt rött på scen, vocalsen som talade till publiken fasas ut, och basen dundrar in hårt. Publiken skriker av glädje.
En av bröderna tittar ut och uppmanar publiken att klappa händerna, och stämningen är på topp. Sedan kommer breaksen in, och några hektiska beats senare ändrar musiken skepnad till en mjukare organ house. Overmono är sparsamma. De påminner om de coolaste caféerna i Shoreditch år 2015, och anammar fortfarande stilrenheten som kännetecknade Instagrams första generation. De är väldigt bra på att fånga en typ av nostalgisk, varm glädje, och att återskapa extasen av att stå på ett dansgolv själv i timmar. De växlar flitigt mellan breakbeats och 4/4-kickar, och strösslar in med echos, beat repeats och reverb lite här och var. En sample hörs löst i bakgrunden, som är början på ett musikalisk klimax med blixtsnabbt ljusspel som hypnotiserar tittaren. RGB-färgerna, återigen, blandas fritt tills de blir ett. Och sedan droppar basen.
På skärmarna syns allt från hundar, BMW-bilar, öknen och en massa kombinationer av färger. De skiftar och mixas under setets gång. Overmono nickar till The Street med en monolog av den brittiska rapparpoeten som spelas, och efter hörs den ikoniska So U Kno. Folk går loss. Bröderna interagerar inte med publiken särskilt mycket, utan är mer fokuserade på att rodda med ljud och ljus. Stormzy får också en nickning när den kända melodin till Shut Up spelas. Sedan dundrar BMW Track in i ljudrummet. Genom hela setet har crowdet varit sjukt engagerade, och det är svårt att inte vara det på denna typ av spelning.När spelningen lider mot sitt slut hörs den sentimentala Is U. Folk dansar in i det sista. Publiken kommer ner i varv, och det blir en mjuk landning från en spelning som bjudit på toppar och dalar, känslor och intryck, mjukt och hårt. Duon har ett brett konstnärskap och definitivt värda att se live, speciellt för personer som är intresserade av elektronisk musik. De är en mycket rutinerad akt som avslutar en bra andra dag på WOW, och med tanke på att de haft Blur att tävla med, har de gjort ett strålande jobb.
