Perfekt balans mellan tillgänglighet och kompromisslöshet när Omar Souleyman intar Kulturhuset
Att se en 3ammo, iklädd i en 3gal och en dishdasha, stå på scen och sjunga bröllopsmusik från Mellanöstern inför vita crowds kommer nog aldrig att sluta förbrylla mig. Men redan två minuter in i Omar Souleymans spelning på Kulturhuset under söndagskvällen är jag så upptagen med att dansa att jag känner svettet droppa från min panna. När jag tittar omkring verkar jag vara långt ifrån ensam om det. Han är bara så fantastiskt bra att han får vem som helst att skaka axlarna som en Filip Dikmen på speed, och det kan alla som närvarat på spelningen den 16:e april intyga.
Den lilla scenen är väldigt väl anpassad till den typ av gig som Souleyman kör. Likt de flesta banden som sjunger på bröllop är setupen ofta simpel: utöver sångaren finns det en pianist som har sällskap av en slagverkare, och hela grejen känns familjär och nära. Det Omar Souleyman gör på Kulturhuset, likt vad han gör och gjort i sina tidigare spelningar, är i princip att återskapa vibben av ett syriskt bröllop, och Kulturhusets intimitet spelar till artistens fördel här. Tillsammans med en väldigt skicklig pianist sätter de hela lokalen i rörelse, och de styr publiken mästerligt mellan mawal-partier och syriska motsvarigheter till bangers.
På scen utstrålar Souleyman säkerhet. Trots att hans ögon täcks av svarta solbrillor och att mustaschen täcker halva hans mun ser han otroligt glad ut när han går från sida till sida. Det minimalistiska kroppsspråket gestikulerar till publiken att de ska höja energinivån, och vi svarar med råge. På varje livespelning jag recenserat har jag haft telefonen till hands med Notes-appen redo, men denna gång är det nästintill omöjligt då jag är för upptagen med att dansa cirkeldans med kurder, araber, svarta och även vita.
Redan i kön till spelningen ses en härlig blandning av folk med utländsk påbrå och kultursvennar. Det är och har alltid varit det kusliga med Omar Souleyman – hans musik är kompromisslös (om man bortser från att en pytteliten del av produktionen låter som något Diplo eller Mad Decent skulle skapa) och försöker inte att anpassa sig efter en bredare marknad. Souleyman står, som sagt, iklädd i traditionell klädsel som arabiska män har på sig till vardags, och när han talar till publiken pratar han arabiska. Inte ens ett hello eller thank you för att de icke arabisktalande i publiken ska förstå något av det som sker på scen. Att en sådan akt slår igenom och går på turné i Sverige, Frankrike, Holland och Belgien är inte helt oväntat – alla dessa länder har stora diasporan från Mellanöstern som gärna ser Omar spela – men att han även drar till sig “vita” crowds har jag inte sett med andra, liknande akter.
Det går att spekulera om en eller annan orsak till varför Omar tilltalar en så bred skara av lyssnare. Det kan handla om att Omars perfekta balans mellan tillgänglighet och kompromisslöshet gör honom till den perfekta artisten att doppa tårna i för den nyfikne på Mellanösterns musik. Eller så råkade han vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, som en representant för idealbilden av ett integrerat Syrien där araber, kurder, kristna, muslimer och alla andra kunde samleva, samtidigt som verkligheten av det syriska inbördeskriget slet isär landet i en av historiens grymmaste konflikter. Men ärligt talat så är vi musikjournalister otroligt bra på att hitta samband där de finns, och där de inte finns.
2023:s livesäsong har inte riktigt dragit igång än, men redan nu känns det tryggt att utse Omars nummer till ett av årets bästa. Han är definitionen av en artist som håller det simpelt – han står på scen och sjunger enkla, repeterbara fraser om tjejer som stjäl ens hjärta, om en älskare vars närvaro sockrar teet, och om en längtan efter en speciell person som gör det omöjligt att leva. Han är inte direkt en showman, för honom räcker det att vinka till publiken en och annan gång, hålla händer med de längst fram och le lite smått under spelningens gång – men hans autenticitet är lockande och inbjudande.
Sedan är hans nummer otroligt energifyllda, och alla som någonsin varit på ett syriskt bröllop vet att det inte behövs mycket mer än ett halvdant band för att festen ska gå vilt till. Och här är Omar och klaviaturspelaren otroliga – de kontrollerar tempot genom att skifta mellan ballader och festnummer, och den blotta timmen som de spelar under går förbi i blixtfart. Det hela känns, för att citera artikelns fotograf Sharrat, som ett bröllop med ens favoritkusiner. Alla är där för att ha kul, och med ett så bra band och en så bra sångare är det omöjligt att sätta stopp på dansandet. Var jag än vänder mig ser jag folk försöka att hämta luften, folk som hyser sina kaffiyahs och folk som viftar med vita dukar i luften.
Det roligaste av allting är att allt Omar Souleyman gör är inget banbrytande för mig – det är såhär kul vi har det på bröllop. Jag springer på en vän på spelningen och vi båda skämtar om att vi nu vill gifta oss bara för att uppleva en liknande stämning igen. Omar Souleyman är speciell på det viset – han tar en upplevelse som hittills varit okänd eller otillgänglig för vissa och öppnar upp den. Längst bak i lokalen ser jag en helsvensk man dansa med min irakiska kompis. Senare under kvällen hoppar en annan vit man upp på scen och gör sin bästa tolkning av en magdansös. Han tas bort av vakter som inte kan hjälpa att beundra movesen. Spelningen lämnar en lite förhoppningsfull och glad – tänk om vi kunde ha det såhär hela tiden. Tänk om Sverige – och resten av Väst – anammat extasen som framkallas av att skaka axlar och vrida på höfter med snygga iranier fullt ut.
