Stående ovationer efter en nästintill spirituell resa med Laurel Halo och Anja Lauvdal

Kulturkirken Jakob är en övermäktig lokal för vilken spelning som helst – ett stenkast från By:Larms festivalområde ligger den vackra kyrkan från 1800-talet som fortfarande har predikstol, kyrkbänkar och fresker kvar på väggarna. Med dess höga tak och inslag av både gammalt och nytt kan jag inte tänka mig en bättre plats för ett samarbete mellan den elektroniska avantpop-rebellen Laurel Halo och den hyllade norska piano-virtuosen Anja Lauvdal – två artister som ofta leker med både tid och rum i sin musik. När de två innovatörerna stänger By:Larm 2022 bjuder de på tre olika kompositioner på en timme, som fortsätter utforska och experimentera inom dessa bekanta områden. 

I början av spelningen lägger sig mörker och tystnad över den gamla kyrkan. På scen ser vi en enorm flygel konkurrera över utrymmet mot en omöjligt tilltrasslad samling kablar och syntar. Som introduktion möts vi av Halos meditativa syntar som sätter tonen, innan Lauvdal sakta men säkert för in pianot i ljudbilden – till en början varsamma minimalistiska toner, som växer sig mer och mer intensiva. Sakta, sakta, sakta virvlar sig stycket upp mot himlen. Kompositionen är försiktigt och ömtåligt vacker, som morgonens första daggdroppar. Samtidigt känns det som att ett påtagligt mörker vilar under ytan och väntar på att det där ömtåliga ska spricka och ge vika till någonting mer mystiskt. När Lauvdal byter från piano till synt är det just det som händer. Mörkare, djupare toner tar över, tills allt som finns kvar är Lauvdals piano, ensamt och ståtligt. 

Många andra spelningar på By:Larm har haft en ösig energi och karaktäriserats av en jakt på mer energi och rörelse från publiken. Laurel Halo och Anja Lauvdal verkar eftersträva och åstadkomma motsatt effekt. I mitten av den första kompositionen rör sig några trollbundna ungdomar fram till scenen och slår sig ner mitt framför den. Inför det andra stycket följer resten av kyrkan efter, och sätter sig ner på golvet med stängda ögon och full koncentration på vad som kommer hända härnäst. 

Det som händer härnäst är också spelningens absolut starkaste moment. I det andra stycket bryter mörkret igenom än mer. Halo framkallar en djup, isande armé av syntar som omfamnar hela kyrkan och stundtals hörs ljudet av fågelkvitter och andra naturljud. Det känns som att vi har förflyttat oss till en mörk, skandinavisk trollskog, där det inte går att se vägen ut för alla höga träd i vägen, vart man än går. Efter ett tag letar sig en metronom in i ljudlandskapet, först i en snabb takt, och sen gradvis långsammare, och långsammare tills slagen nästan delas i två. Det låter som ljudet av ett hjärta som saktar ner för att sedan stanna helt. Allting står nästan helt stilla när metronomen återigen ökar och bygger, tills vi når klimax. Det är dock kanske inte det klimax man förväntade sig – Lauvdal och Halo är experter på att göra väldigt mycket med väldigt lite, och medan alla syntar faller in i bakgrunden är pianot återigen tillbaka, starkare och klarare än tidigare. Lauvdals toner känns som de första kalla solstrålarna efter en lång mörk vinternatt. Ljuden av fåglar och natur har försvunnit, och bitterljuvt nog är vi ute ur skogen. 

Helt plötsligt har 40 minuter passerat, den förutsatta tiden för spelningen. Det är dock tydligt att publiken är hungriga efter mer, och med arrangörernas godkännande kör duon tacksamt nog ett extranummer. Den sista kompositionen inleds med osäkra toner av piano som möter syntar som skär som sågar. En visslande synt i bakgrunden kallar en ut mot äventyr, och flöjtar sänker sig ner över ljudlandskapet som fallande stjärnor över fjällen. Ett glittrande klockspel inger en känsla av hopp och livsglädje, allt medan pianot maler på. Den sista kompositionen är ett livsbejakande kollage av olika ljud som krigar mot varandra. Till slut händer samma sak som i de tidigare styckena – lugnet vinner, när ett gäng körer seglar upp och tar över ljudbilden fullständigt. Det låter som hundratals uråldriga röster som kliver in och etablerar auktoritet över kaoset, och till slut mynnar allting ut i total tystnad. 

Den sittande publiken reser sig upp för en stående ovation, och trots att det här inte var någon gudstjänst är det ändå lätt att känna att någonting stort och spirituellt har hänt i salen. Sällan upplever man musik som aktiverar ens egen fantasi på samma sätt – det är bara att blunda och låta tankarna dirigeras av två av de absolut mest intressanta artisterna i sina genrer.