Jungle får hela Rosendal att dansa
Sista dagen av Rosendal Garden Party är det en helt klart yngre skara som är på plats. Det går inte att missa klungorna av tonåringar som inte har fyllt arton än. Nu är det lösa vita t-shirts, tjocka silverhalsband, kepsar, färgglada croptops och jeans som gäller, till skillnad från gårdagens något mer nedtonade atmosfär och dresscode. Det märks att de flesta är här för att lyssna på Tyler, The Creator. När röken pustar ut från scenen och ljudet av krigssirener ekar över festivalområdet är det därför inte alla som vågar sig fram, trots att det är en storslagen känsla som bubblar när Jungle kör igång festivalens näst sista spelning.
Prick 20.00 äntrar Josh Lloyd-Watson och Tom McFarland scenen tillsammans med deras fem andra turnémedlemmar. Solen hänger lågt över den klara himlen och lyser upp röken. De bär solglasögon, en mix av beige-brun-vita 70-talsinspirerade kläder och det går inte att ta miste på vilka de är. I stora stiliserade bokstäver står det klart och tydligt Jungle på skärmen bakom dem. Den texten kommer att stå kvar under hela spelningen – ett medvetet val som också återfinns på alla deras tre albumomslag.
Det blir en rysande start med Keep Moving och All Of The Time från deras senaste album Loving In Stereo från i fjol. Låtvalen blir en omedelbar markering till publiken om vad deras musik är – funk i modern tappning. Publiken börjar direkt heja på och dansa. Längst fram i publikhavet samlas det äldre spannet av de närvarande (dvs. alla över tjugotre), men det börjar allt eftersom strömma till yngre som inte kan motstå dansen. På skärmen fortsätter bandets namn att synas, men animerade färgade sträck gör entré och skiftar fram och tillbaka och blinkar i takt till musiken. Strålkastarna kompletterar låtarnas olika färgscheman och framhävs av röken som öser fram under hela konserten.
Festkänslan matas på av korta inslag, som när Josh och Tom till exempel säger ”We’re gonna party!” innan The Heat spelas. Det blir omöjligt att inte dansa med. När de efteråt säger ”tack” på svenska är glädjeropen bland de högsta under festivalen – och det bara tre låtar in. När New York-rapparen Bas kommer upp på skärm för sången Romeo flockas ännu fler av Tyler-fansen till åskådarmassan. Tillsammans med Lifting You och Casio blir denna del av showen lugnare även om alla är med och dansar och klappar. Det är otroligt vältajmade och tjusiga transitioner mellan låtarna som staplas på varandra. Publiken klappar i takt när Happy Man övergår i Smile. Bandet älskar helt klart att stå på scen och ösa energi in i folkmassan. Det blir en demonstration i vältränad perfektion i samarbete med autentisk upprymdhet.
När den helt färska Good Times spelas undrar jag hur det kommer sig att ett band som snart fyller tio år inte har fångat världen med storm ännu. Borde inte de ha headlinat dagen? Är deras sound för retro? Innan jag hinner tänka klart kommer ett kommando från scenen: ”This next song I want you to go fucking crazy”. Stämningen som redan var vild släpps loss helt och det känns inte längre som att man är i stela Sverige när de plockar från det äldre albumet Jungle (2014). När storhitten Busy Earnin’ spelas sist blir det spontan breakdance från sällskapet framför mig. Under sången tackas alla i bandet vid namn och låten avslutas i storslagen fashion med tunga trummor. Scenen töms men folket står kvar. ”En gång till, en gång till…”. Ingen vill att det ska vara slut. Efter en stund blir det dock klart att det inte blir något mer.
Jag går runt bland den långsamt skingrande publiken och lyssnar. En blond kille i nittonårsåldern lyckas yttra ett långt ”wow”. En äldre dam vänder sig till sin man och säger ”det var den bästa konserten jag någonsin har sett”. Själv nynnar jag på musiken hela vägen hem. När jag vaknar nästa morgon undrar jag om det inte var en dröm. Nästa gång Jungle kommer till Sverige vill jag stå längst fram.
