Jonathan Johansson gör tvåsamheten sexig

Aldrig har sommaren känts så slut som på Trädgården i Stockholm den första september. Nog för att vi kliver in i en höstmånad, men hoppet om sensommar sitter fortfarande i efter helgens dryga 25 grader. På plats för avsluta den här vändan av Live Sessions är Jonathan Johansson. Han sätter punkt för säsongen efter bland andra Dina Ögon, Sarah Klang, Daniela Rathana och Albin Lee Meldau. 

Prognosen visar klar himmel och åtta grader vid midnatt. “Stockholm är lite för kallt” för att citera artisten – och malmöiten – själv (Sommarkläder). Som tur är kryllar det av folk under skanstullsbron. Även om det betyder större konkurrens om de sponsrade fleecefiltarna som finns att hämta vid baren bådar det gott. För sekunden förbandet Miynt kliver på lämnar alla träläktaren för att bilda publik. Vi får helt enkelt värma varandra. 

Miynt skapar god stämning och gör minst sagt intryck. Hon sticker ut med sitt soft-rock sound och texter om frukt och en lagerlokal. Och sina likadant friserade bandmedlemmar. Bakom Fredrika Ribbing – hittills känd som Miynt i den här texten – lirar en gitarrist, en basist och en trummis som alla har vad som bäst liknas vid en käkbens-lång bob. Publiken diggar med och är uppvärmd när det är dags att rigga om scenen. 

Jonathan Johansson har sju album i diskografin, varav det senaste Om Vi Får Leva släpptes i mars. Kvällens setlist är ett sant potpurri; han levererar något för både OG-fansen och de som köpt biljetter efter den nya plattan. Eftersom i princip alla möjliga kombinationer av låtar ändå kommer bilda en helhet kan han kosta på sig att plocka och blanda enskilda spår från olika skivor. Han har musik för precis allt.

Bland sina tidigare släpp är politik och existentialismen återkommande, och genom åren har han nämnt Ingrossofamiljen såväl som Trump och Lasermannen (“Jag är din mardröm/Jag är lasermannen” i Lätt att släcka 98). Jonathan Johansson verkar också väldigt förtjust i platser, språk och kultur. Rimligen går en del av referenserna över huvudet på publiken, som trots det troget sjunger med i varje textrad. Oavsett språk. Lite som att man alltid mimar till Veronica Maggios Välkommen in (“De sjunger, ‘cosa vuol dir sona una donna ormai/O mare nero, o mare nero, o mare ne’/Sänker volymen låter alla sjunga med”). 

Titt som tätt snubblar Jonathan Johansson till, lägligt nog rakt över sina pedaler och gitarrljudet byts ut i en perfekt övergång.

På scen råder ett kontrollerat kaos. Ljuset flackar och Jonathan Johansson stapplar runt som om han vore possessed. Lite likt Jakob Hellmans karakteristiska sätt att ducka micken. Titt som tätt snubblar Jonathan Johansson till, lägligt nog rakt över sina pedaler och gitarrljudet byts ut i en perfekt övergång. Det är en planerad spontanitet över det hela. Flera gånger vänder han publiken ryggen och står istället mot bandet – tre snubbar till synes försjunkna i sitt egna. Annars rör han sig mest hela tiden. 

Spelningen känns som en genuin urladdning. “Ge mig rök över scenen så jag kan tömma mig på skam och mod/Jag kan ge er mitt offer/Ge vad jag har” som han själv uttrycker det i Våroffer. Två gånger står han still under kvällen. Ena gången sätter han i halsen mitt i meningen “Är du en medelmåtta eller ett geni” (På Boulevarden). Så stilistiskt tajmat att man börjar fundera på om det är fysiskt möjligt att iscensätta en hostattack. Någon i publiken hojtar “Vilken jävla pipa du har” som plåster på såren varpå Jonathan Johansson stammar fram ett “Ni är så gulliga. Eh. Tack”. 

Andra gången han blir stående är för att läsa från det vita A4-pappret han skrivit ned mellansnacken på. “Jag tänker att vi ska lätta lite på stämningen, eller hur?. Vi kommer ångra oss djupt. Och vi kommer inte ringa mormor, vi kommer inte ringa vår dumma pappa, och vi kommer tömma en tub majonäs i ansiktet framför teven/…/Och vi kommer plötsligt ha en helt perfekt kväll.” Kanske är det så mycket Jonathan Johansson det kan bli. Flum, absolut, men han sätter fingret på just det som utmärker honom kanske allra mest. Idyllen. Att sträva efter är inte den perfekta kvällen, utan ett liv och en vardag som kretsar kring det – eller den – som får dig att känna. En mentalitet om att hänge sig åt passionen och låta resten rätta sig därefter. 

”Och vi kommer plötsligt ha en helt perfekt kväll”

Spottarna släcks och Jonathan Johansson gör sin första sorti. Plikttroget tjatar folkhavet tillbaka honom. Rakt på Stockholm. Publiken (partiska, förstås) tappar det och uppbackningen han får kommer direkt från åskådarnas (visserligen lokalpatriotiska hipster-) hjärtan. “Jag behöver dig” skriker vi. Fem gånger. Jonathan Johansson sluter ögonen och knyter nävarna. “Jag behöver dig”. “Jag behöver dig”. “Jag behöver dig”. “Jag behöver dig”. 

Kvällen avslutas med Klipporna Är Fortfarande Varma, spår sex från det senaste albumet. Med raden “Jag är inte ute efter att bli borta eller väck/Men Bella har köpt en ny baddräkt” knyter han ihop säcken. Han sjunger om samma Bella – “vacker” eller “skön” vet den som varit i Italien – som i Rosa himmel från 2016. “Köpte vin och snittade blommor/Nå’n up-and-comers release slash vernissage/Bella ringde, måste jobba över/I’ll hurry, I promise, såklart”. 

Vi lämnar spelningen med en längtan efter att åka hem till dem vi älskar. Sagt och gjort.