Någon gång ska vara den första! man ser Håkan Hellström
En lättnadens suck går genom mitt sällskap. Det tog ett tag att komma ur festivalområdet, publikrekord, 40 000 tydligen. Dyngsura korsade vi en bakgata för att hinna knipa ett bord på Andra lång. Längst in på någons favoritbar sitter vi nu, skålar och börjar långsamt att torka.
Alla har något att säga, speciellt göteborgarna. “Backdropen var densamma som på Ullevi”, ”Fast bara första kvällen”, “Tidningsurklippen med, fast mindre självhat!”, “Också mindre improvisation än vanligt”, “Det där mellansnacket med tjejen som bara hört Känn ingen sorg för mig Göteborg har han kört i flera år nu”, “Ingen Håkan Hellström utan regn”, “Haha, ingen spelning utan banjo!”, “Lika klyschig som vanligt”, “Lika go som vanligt”.
Jag vet inget av det där. Faktum är att jag aldrig sett Håkan Hellström live, inte mer än en kort visit under Veronica Maggios spelning på Stadion 2018. Om Ullevi är Håkan i sitt esse var hans besök på Stadion first base – ett smakprov. Dagens spelning hamnar någonstans mitt emellan på skalan; mer än ett smakprov men mindre än hans fulla potential. Oavsett, min första gång.
Förspelet är bäst, har jag hört. Och ikväll är inget undantag. Publiken köar till ljudet av Phoebe Bridgers stämma. Hon är här med trion Boygenius, och spelar på scenen mitt emot. Annars underhåller vi oss med Håkans visuals. De föreställer tecknade svampar, mer eller mindre nakna kvinnor, Monalisa och blommor. Inte helt olikt klädbutiken Monkis inredning 2016. Längre bak kastar några runt en genomskinlig, avlång ballong.
Men så slocknar allt.
Oerfaren som jag är blir jag totalt hänförd av Håkans självklarhet. Hans rörelser är ett potpurri av robotdansen, Michael Jacksons höfter och galopp. Inte kloka det vill säga, samtidigt omöjliga att ifrågasätta. Han inleder med Mitt Gullbergs kaj paradis, därefter En vän med en bil: “Du måste vara blind, blind, blind, blind”. Till en början försöker jag bara hänga med, men när Kom igen Lena! går på börjar även jag komma in i det. Publiken hoppar i takt, upp, ned.
Håkan ber oss skrika, vi skriker. “Hold it! Hold it!” tjuter han tillbaka. Sedan plockar han upp Lucianoz – som han berättar är hans mest spelade artist – och tillsammans sjunger vi “Jag hoppas han tar hand om henne väl / Tar hand om henne väl” (Jag vet vilken dy hon varit i). Vi sjunger också Kärlek är ett brev skickat tusen gånger med LaGaylia Frazier, vilket för mig kommer som en överraskning, men i efterhand har jag fått veta att det är ett av hans vanliga moves. Han gör så med alla.
Även om jag vill att det ska vara speciellt, kan jag inte förneka att det är under hans mest kända låtar (Ramlar, Känn ingen sorg för mig Göteborg och Din tid kommer) som det är som bäst. Aldrig råder det någon brist på här och nu, ändå känns delar av kvällen surrealistiska. Till exempel trummisen i sjömansdräkt, eller gitarristen som på pricken ser ut som Dr. House. Och är det inte Mozart som sitter vid pianot? Med 1700-talsperuk och allt.
Tiden springer förbi och i en blinkning är han färdig. Vi väntar i mörkret. Sedan är det dags för round two: Nordhemsgatan leder rakt in i himlen, Det kommer aldrig va över för mig, En midsommarnattsdröm och Lovsång. Han har sparat det bästa till sist: Valborg är något av en guilty pleasure. Hade det inte varit för de fruktansvärda första raderna hade den varit perfekt. “Gårdarna är grönsvarta” (i mitt barndomshem trodde vi på änglar). Jag låter det passera, och tillsammans sjunger vi. Mitt i låten början han om, a cappella och med en GAIS-halsduk den här gången. Rub it in.
Efteråt uppmuntrar han sin publik att gå vidare. Det är först när jag kommer hem, efter mellanlandningen på Andra lång, som jag ser mig i spegeln. Tovigt hår och mascara överallt.
Det var fint. Helt ärligt var det kanske inte så spännande som jag förväntat mig, fyrverkerierna bokstavligt talat sköts ned av regnet. Men det var intimt och tryggt. Precis som första gången ska vara.
