Frida Hyvönen intar Orionteatern med full kraft
Ljuset går sakta upp över rummet. Orionteaterns scen har förvandlats till en västerbottnisk sandstrand komplett med vatten, lägereld och späda träd. På scenens mitt står en flygel under ett månupplyst himlavalv. Under tystnad börjar scenen leva. Ur marken och himlen dyker bandet upp och plötsligt hörs en motor riva igång. Från kulisserna kommer en vit sportbil körande – kvällens klarast lysande stjärna har anlänt. Frida Hyvönen sätter sig vid flygeln och öppnar med låten Painter från senaste skivan Dream of Independence.
“I’m really a painter, not a songwriter.” Med de orden sätter hon tonen för resten av kvällen. Frida Hyvönen har stuckit ut med sina raka och skildrande texter, som i kontexten av en teaterscen hittar formen som monologer. Hon är en historieberättare vars stora röst snörper tag om hjärtat och får oss att relatera, reflektera och känna. I slutet av flera låtar slänger hon sig ner i sanden, knyter sin klacksko, säger ett enkelt “tack” till publiken eller som mest en kryptisk kommentar om kommande låts handling. Stämningen är uppsluppen men andaktsfull. I detta performance får hennes musik liv som aldrig tidigare och med regi från Sally Palmqvist Procopé och slående scenografi av Mats Sahlström bjuds vi in till Fridas värld.
Låtlistan är blandad och består av gammalt och nytt. Från den svenskspråkiga repertoaren får vi höra Sjön och Min stad där bandet briljerar, en gripande version av Alla vet att det är vackert i Paris och framförallt ett avskalat avslut med Dirty Dancing i gråtvacker stämsång medan Frida badar i sjön mitt på scenen. Det blandas med de nya låtarna vars teman berör det förgängliga; åldrande, död, kärlek, amning, föräldraskap. Under en av kvällens känslomässiga höjdpunkter, 14 at 41, får himlen liv. Tyget som hängt ovanför scenen börjar dansa i takt till musiken som för att visa hur lekande enkelt, atmosfäriskt och drömskt det ska kännas att bli förälskad. Det är lätt att dras med i en nästintill privat stämning, särskilt då Frida under låtens gång blickar upp mot en av balkongerna där låtens huvudperson står.
Många dras till en spelning för artistens skull och ägnar inte mycket tanke åt rummet. Men för artisten finns det ett ställningstagande i val av scen. Frida Hyvönen, med sina nästan 20 år som artist, har kommit till den nivån i sitt konstnärskap att hon kan unna sig frihet och kreativitet. Vi ser henne framträda på Orionteatern i sin fulla kraft och får uppleva den sällsynta händelsen av scen och artist som kompletterar varandra. Det är två enheter som fogas samman i sin gemensamma förmåga att utmana, inspirera och förvåna. Detta performance är något unikt, även om Orionteatern har gjort liknande musikaliska samarbeten tidigare. Det utmanar publikens uppfattning om konsert och placerar sig självsäkert som ett allkonstverk. Det känns därför klent att beskriva Frida Hyvönen som en konstnär eller en av landets skarpaste musiker, för hon är så mycket mer.
Frida Hyvönen spelar på Orionteatern även fredagen 17:e september samt två spelningar den 18:e september. Vad du än gör, försök få en biljett.
