Florence + The Machine berör i försommarnatten

Kvällssolen lyser upp den klarblåa himlen. Överallt sitter människor på filtar och väntar. Bland filtarna syns många jeansbyxor, blommiga tryck, och kånkenväskor från Fjällräven. En och annan stickad tröja i beige står ut i den tjugotre-gradiga värmen. Vanligast är svarta jeansjackor – likt den jag själv bär. Alla väntar på kvällens headline; bandet, eller snarare hon som snart ska stå framför den svarta harpan på scenen: Florence + The Machine.

På utsatt tid klockan 21.15 kommer hon ut. Med strålkastarna på henne äntrar Florence Welch scenen med en närmast svävande rosa klänning. Hon sprider ut sina armar i en änglalik rörelse. Publiken anar inte vad som väntar.

Sist Florence + The Machine spelade i Sverige var under 2019 när bandet turnerade med plattan High as Hope. Rent tekniskt sätt har turnén till årets nya platta Dance Fever inte inletts, men konserten på Rosendal Garden Party inleds med två låtar från den nya skivan: Heaven is Here och King. Setlisten under resten av kvällen består nästan till hälften av nya låtar, men det verkar inte stämma ned publiken särskilt mycket. Florence Welch har en scennärvaro i världsklass och verkar ha flera decenniers erfarenhet på nacken, trots att hon bara är trettiofem år gammal. Så fort musiken börjar är det omedelbart självklart att Welch inte bara älskar att uppträda, men att hon tillhör en liten grupp artister som verkligen låter sig själv känna alla de känslor som musiken vill förmedla på scen. När hon sjunger ”I am no mother, I am no bride, I am King” är det som att stå inför en drottning långt mer graciös och kompetent än en verklig. Under hela konserten springer hon fram och tillbaka framför sina bandmedlemmar och viftar sin klänning med livskraftiga rörelser. Publiken sjunger med och viftar sina armar då och då.

Mitt under den stora hiten Dog Days Are Over klappar alla i takt. Florence hälsar alla välkomna och frågar vilka som har varit med innan och vilka som är nya till hennes konserter. Hon ber alla att lägga undan mobiltelefonerna, se varandra i ögonen, och finnas här i nuet. Sedan påminner hon om de svåra tider vi just har genomlevt och ber alla att krama de man har med sig. När hon sedan sjunger refrängen är det svårt att inte bli rörd och nästintill gråtfärdig.

Det blir aldrig någon pampig ljusshow eller några färgglada bakgrundsbilder. I stället följer kameror henne med en close-up från långt håll under hela showen. En och annan gång kommer en fullmåne upp på hörnet. Resten av bandet osynliggörs av Welchs närvaro. Till skillnad från henne faller aldrig strålkastarna eller kameran på dem och deras slipslösa mörka kostymer. Sångerskan nämner aldrig dem vid namn heller och har sitt fokus helt inställd på publiken. Med hennes ögon på dem märker nog inte publiken bandet heller särskilt mycket – speciellt när hon vågar sig ner från scenen till fotodiket och slungar sig upp på staketet. Folkmassan längst fram får hålla upp henne. Första gången hon gör det blir publiken elektrisk, men de övergår snart i passiv förundran. I vilket annat land som helst hade publikhavet blivit galen. En och annan gång märker man att hon vänder ryggen och försöker luta sig tillbaka mot alla upphöjda armar. Hon vill segla ut bland publiken, men hon kommer aldrig loss från staketet. Publiken är kanske inte tillräckligt tätpackad på Djurgården.

Under Big God kommer hon ner till publiken igen. Denna gång kramar hon om och kysser alla längst fram. Ännu en gång blir man rörd av kärleken, vare sig den är planerad eller ej. Näst sist under encoren är det dags för låten Shake It Out. Nu kommer alla mobiler upp och nästan alla runtomkring mig sjunger med. Festivalnatten avslutas 22.30 med Rabbit Heart (Raise it Up) och det känns verkligen som att det är sommar nu. Det är svårt att tänka sig att någon av de andra artisterna under Rosendal Garden Party 2022 kan slå Florence Welchs koppling till publiken.