Deki Alem försöker få igång by:Larm-publiken under festivalens andra dag
Gardinerna har dragits ner och konsertlokalen Ingensteds täcks av rök och mörker när Deki Alem gör sig redo för att uppträda på by:Larms andra kväll. På scenen står endast två ensamma mickar, och publiken verkar inte vara säkra på vad de ska förvänta sig. När de två bröderna väl kliver på öppnar de med Act Nice, som tyvärr inte slår så hårt som den borde på grund av ett backingtrack som ligger alldeles för lågt i mixen, något som duon reagerar på genom att skrika på ljudkillen att höja. Trots den stökiga starten är självsäkerheten och scennärvaron enorm hos de två rapparna från Göteborg. Publiken verkar dock svår att vinna över, och Deki Alem försöker få igång folk genom att uppmana alla “kostymer” i rummet att släppa loss lite bara för en halvtimme.
Efter introduktionen får vi smaka på en av duons mest potenta blandningar av drum and bass i Razor, som tydligt visar upp den nästan telepatiska kemin som finns mellan bröderna. De rycker varandra i tröjorna, fyller i varandras meningar, och vet exakt när de ska ta fullt fokus och när de ska ta ett steg tillbaka och agera hypeman åt den andra. Under Leave Me Alone får vi beskåda en imponerande teknik med micken – andningskontrollen är sylvass, och textrader levereras med en solklar skärpa.
Halvvägs genom spelningen meddelar Deki Alem att de är här för att representera Sverige, och fan vad de gör det med efterföljande Wet Paint som framförs med en karaktäristisk precision. Den osläppta låten Shadowman låter här som duons mest spännande blandning av influenser hittills – ett drum and bass-beat som förenas med en nästan övernaturlig energi som får en att känna som att man bevittnar en ritual – “All praise goes to the shadowman!”
Det enda problemet här är egentligen kanske en mismatch när det gäller artist och miljö. Det är klart att en bra spelning är en bra spelning, men känslan är också att Deki Alems råa, minimalistiska livespelning hade passat bättre i en lokal som är mindre, mörkare, och mer intim, och vid en senare tidpunkt; Att fullt ut njuta av Deki Alem handlar om att släppa taget, och tyvärr har folk svårt att göra det på en trendig bar vid 21.00.
Genom hela spelningen ber bröderna konstant om mer energi från publiken, utan att få särskilt mycket tillbaka som svar. Till slut lyckas man ändå få igång folk rätt bra med den sista låten Chicken at the Mall. “Ni har alla varit så coola och reserverade hela den här spelningen. Nu är det dags att släppa den skiten”, meddelar man publiken. Under ett par kaotiska minuter leder sedan Deki Alem hela rummet i en kycklingdans – frenetiskt flaxande med armarna till takten av svindlande saxofon och studsiga trummor. Och för bara en stund lyckas duon nå fram till en publik som visade sig svår att övervinna. Kanske blir Deki Alems andra spelning under By:Larm sent på lördagskvällen ösigare, men det här var i alla fall en mycket värdig uppvärmning.
