Daniela Rathana kryper, rappar och sjunger sig fram i ren eufori
“Jag skulle ha gjort festivaler i sommar, och blivit en stjärna av det”, sjunger Daniela Rathana i Full Av Mig Själv, en höjdpunkt från debutalbumet Rathana Club. När man ser henne stå på Way Out Wests Linné-scen i Augustisolen blir den textraden plötsligt väldigt lätt att förstå. Efter ett storslaget intro river Rathana av med UT! och Havanna, medan hon rör sig med ett självförtroende som är så uppenbart att hon känns som född för att stå på scen. Hon dansar, kryper, rappar, och sjunger sig fram över scenen i ren eufori, och det smittar omedelbart av sig på publiken.
Det som gör Rathana och hennes band till ett sånt nöje som liveakt är att man direkt känner av hur jävla kul de har på scen, samtidigt som de balanserar det obekymrade intrycket med en enorm talang och skicklighet. Ena sekunden skriker Rathana ut sin kompis telefonnummer till en utvald tjej i publiken, den andra träffar hon höga noter på ett sätt som är få förunnat. Inte många andra artister hade kunnat ta en paus mitt i spelningen för att leda publiken i en dans som liknar ett träningspass på Friskis & Svettis utan att det hade framstått som lite för tramsigt för att ta på allvar. När Rathana och hennes band gör just detta sker det dock med full övertygelse, och det påminner om att man faktiskt kan ha lite humor och leverera seriös kvalitet samtidigt.
Bredden som demonstreras på scen är också imponerande – tillsammans med vad hon själv introducerar som “Sveriges bästa band” tar sig Rathana igenom allt från den gungiga R&B-bangern 6 till 9 som här avslutas med ett magiskt gitarrsolo, till en version av Nala som nästan närmar sig heavy metal med hårda basgångar och febrilt trumspelande. Ballader som Kyss! och den ovannämnda Full Av Mig Själv utförs med precision och inspirerar till mäktig allsång. Det enda som egentligen stör Rathanas briljans på scen är tempot och låtarnas spelordning – att gå från en total urladdning som Nala till den mycket lugnare Överdos blir lite av ett antiklimax, och det känns som att man hade kunnat ta lite bättre vara på den enorma energi som uppstår under spelningens bästa stunder för att verkligen driva publiken till extas. Samtidigt kan det fenomenala bandet stundtals överrösta Rathanas stämma, som är en av de starkaste sångrösterna i landet och förtjänar att få stå ut i mixen.
Att Rathana mot spelningens slut lyckas dra ut Oskar Linnros ur ide för duetten Testamente är en bragd i sin egen rätt, men ändå bara pricken över i:et. Där många andra artister nog hade krympt i närvaron av en sån naturkraft som Linnros ser Rathana helt självklar ut bredvid honom. När spelningen avslutas med Kyss! är det nästan lätt att glömma att en av Sveriges största låtskrivare de senaste tjugo åren stod där bredvid henne för bara någon minut sedan – Daniela Rathana är nära på en fulländad liveakt, och äger scenen med en enorm spelglädje och en magnetisk aura. I sångfågeln från Akalla har Sverige fått en äkta stjärna som garanterat kommer dominera festival-lineups i många somrar till – det är bara att lyfta på hatten för en drottning.
