Jag får en impuls att slänga upp BH:n på scen just to feel something – så tajta är de
Det är utsålt, förstås. Näst sist ut i Live sessions, som pågått under sommaren och bjudit på artister som Hannes, Little Jinder och Dina Ögon, är Amason.
En efter en äntrar de scenen; Pontus Winnberg, Nils Törnqvist, Gustav Ejstes, Petter Winnberg och, slutligen, Amanda Bergman. Även om teknikstrul bör betraktas som en del av liveupplevelsen är det en ynnest att få slappna av framför ruttade musiker. Volymerna är bra mixade, texten hörs och inget rundar.
Scenen är upplyst i lila, blått, rött och orange. Backdropen är bokstavligt talat spacead, och föreställer olika rymdmotiv. Endera stjärnor, endera galaxer. Amanda Bergman skojar om att ramla ned i ett svart hål, och får förtydliga att hon alltså inte syftar till ett mentalt sådant, utan utrymmet mellan scenen och staketet där rökmaskinen står.
Lutad över keyborden står han och headbangar som om whiplash inte fanns
Pianisten, Gustav Ejstes, tar sin tillfälliga roll som taburinist väldigt seriöst under Kelly. Nästan som om han övat in en koreografi. Det blir väl så efter en turnésommar. Även lutad över keyborden står han och headbangar som om whiplash inte fanns. De bränner av några låtar, men går efter bara någon halvtimme av. Åskådarna jublar förvirrat in dem på scen igen.
Ut kommer Gustav Ejstes som den här gången sätter sig på andra sidan scenen. Amason har trots allt spelat tillsammans i ett decennium, och kommer som sagt direkt ur en sommar av livespelningar. Allt sitter i ryggmärgen till den grad att det kan gå åt det opersonliga hållet. Jag får en impuls att slänga upp BH:n på scen just to feel something – så tajta är de! Därför friskar det upp när Gustav Ejstes, annars sångare i Dungen, tar ton. Hans röst står i stor kontrast till Amanda Bergmans trygga och inrepade – det blir en mer intim känsla, och äntligen får publiken ta del av ny musik från bandet.
Det är inte alla musiker som kommer undan med dubbla sortier. Andra gången Amason går av scen får publiken jobba hårt för att kalla dem tillbaka. Dryga minuten går, och hade det inte varit för lamporna som fortsätter skifta färg hade nog flera gett upp och gått hem. Men, Amason återvänder för ett riktigt slut. Det blir allsång till I Wanna Know What Love Is, och vidare in i Ålen. Amanda Bergman går ut på en vissling.
