Amason värmer upp sommarnatten på Rosendal Garden Party
Festivalområdet är fullt och levande, på picknickfiltar i gräset sitter folk med mat och Aperol som lyser orange i solen. Den näst sista konserten på Rosendal Garden Partys första dag inleds med ett kort tal och budskap från Climate Live där den stora banderollen med orden “No concerts on a dead planet” stirrar ut över folkhavet. Scenen är fylld med trädstammar utan blad och trädkronor, och snart ser man hur bandet Amason kliver fram genom den karga skogen.
Amanda Bergman stiger fram till micken iklädd solglasögon och en svart-röd bomberjacka, och synten river igenom luften när bandet börjar spela låten Duvan som övergår till Benny. Det råder ingen tvekan om Amasons samspel och fingertoppskänsla när det kommer till att spela live, tonerna går rakt in i hjärtat. På scenen blinkar röda ljus och musiken får igång publiken som sömnigt vilat i solen. Innan nästa låt drar igång tar keyboardisten Pontus Winnberg micken för att fira att Amason har funnits i 10 år följt av en lögn om varje bandmedlem – som att Amanda precis fyllt 25 och att han själv har körkort. De introducerar den tredje låten med att säga att det är den första låten de gjorde tillsammans och strax efter börjar den muntra melodin till deras singeldebut Margins spelas.
Solen ligger lågt i träden runt om, vilar bland det gröna och lyssnar på publikens jubel när Kelly drar igång. Repertoaren verkar vara skräddarsydd för dans och sommarkvällar med livliga låtar tagna från olika tidpunkter i deras karriär. Till saxofonens mellanspel börjar Bergman dansa, denna instinktiva och lyckliga dans som smittar av sig. Bandet är i sin egen bubbla, det känns nästan som att få kolla in på ett av deras rep. De är så bekväma på scen och kärleken till låtarna och varandra skapar en trygg känsla. The Kluski Project avslutas med de viskande orden “We will always have Paris” som försvinner ut i vinden över Rosendal.
Det är mycket folk i publiken men det blir varken blod, svett eller tårar. Trots att dansen stundtals sprider sig i publikhavet är stämningen väldigt städad, nästan till nivån att man stundtals blir frustrerad. Bandet ger sitt allt till musiken men det saknas lite mellansnack och kontakt med publiken, man kommer inte ur känslan av att man iakttar snarare än deltar. Fåglarna kvittrar och till dagens sista solstrålar spelas hit efter hit: Yellow Moon, Went to War och äntligen You Don’t Have to Call Me. Instrumenten spelas hårt och synten välts nästan flera gånger. Tiden flyger förbi, Berman drar ut på och lekar med orden, låter dem ligga och flyta som svala moln över publiken. De smyger in i låten Marry Me Just For Fun med ett intro som för tankarna till bakgrundsmusiken i Twin Peaks.
Till slut kommer publiken igång lite mer – armarna slängs upp i luften och om varandra i omfamningar när bandet spelar deras kända cover av I Wanna Know What Love Is. Marken under mig är fylld av utspillda isbitar och fläckade apelsinskivor, bandet spelar sina sista låtar och visslingarna i micken blandas och studsar mot saxofonens toner. Publiken löses sedan upp och sprider ut sig över festivalområdet, man lämnas uppfylld men kluven: spelningen var kvick och fläckfri, men man hade önskat att bandet stannat lite mellan låtarna, pratat med publiken och gett oss en chans att landa mellan spåren. Kylan från kvällen smiter in genom klädfibrerna och trots att det inte var helt 100 så värms man inifrån av glädjen och musiken från denna spelning.
