Little Simz stjäl showen med rå energi, musikalisk precision och ödmjuk storhet

“Zu zu”, fnissar några tjejer framför mig, om och om igen, medan de väntar på att Little Simz ska börja. Det betyder ‘hej’ på simska som är det påhittade språket i datorspelet The Sims. Namnlikheten mellan artisten och spelet är frestande för tjejerna att skämta om. Little Simz är troligen mer känd utomlands än i Sverige, vilket ger utrymme för den här typen av lekfulla ordlekar innan den 31-åriga rapparen från norra London kliver upp på scenen. Publiken är disträ och aningslös inför vad som väntar: en explosionsartad uppvisning i scennärvaro och musikalisk precision.

Little Simz är briljant från början till slut. Hon rappar och rör sig över scenen med en avslappnad coolhet som påminner om Michael Jacksons moonwalk. Först efteråt inser jag hur bra hennes uthållighet är – hon levererar kvicka rapverser felfritt, dansar, engagerar publiken och gör att allt ser enkelt ut. Thief, som inleder spelningen, blir min favorit. Här kommer verkligen Little Simz rappa kaxighet till sin rätt och det är bara så himla tungt och bra. 

Bandet kan inte beskrivas som annat än helt exceptionellt bra. De har en uppenbar kemi sinsemellan och alla musiker ges utrymme att skina, vilket de verkligen gör. Framför allt basisten Marla Kether som levererar ett fantastiskt bra basspel under Young, som bjuder på ett gospelaktigt praise break. På Only är stilen mjukare, trummisen spelar ett bossa nova-beat och keyboardisten avslutar fint med ett jazzigt solo. Svenska Yukimi och nigerianska Obongjayar gör varsitt gästspel vilket höjer spelningen ytterligare. 

I början är publikens energi oroväckande låg. Två tjejer i gröna kläder uppe i Red Bull-tornet står för halva peppen, tjoar och skriker mellan låtarna – vilket hörs tydligt över resten av den passiva publiken. Jag hinner lite snobbigt tänka att svenskarna inte riktigt fattar Little Simz storhet. Men det förändras snabbt. Little Simz känner snabbt av publiken och frågar mellan låtarna, ”How you guys feeling, you’re good?” och väntar på tumme upp. Hon snappar kvickt upp hur hon ska trollbinda publiken, vilket hon gör.

Det visar sig vara Venom som gör att energin verkligen tilltar, folk börjar mosha efter uppmuntran från Simz och äntligen märks det att det finns flertalet fans i publiken. Energin ligger kvar på en hög nivå under nästkommande låtar, och Simz målar upp ett scenario: “Jag är din kompis från London, och jag har tagit dig till den svettigaste klubben i Göteborg”. Det efterföljs av Mood Swings och det futuristiska afro-techno ljudlandskapet får alla att dansa med. 

Mot slutet avtar energin igen, folk börjar bege sig mot Mk.gee. Kvar framför mig blir några medelålders kvinnor som försiktigt skakar på sina lurviga med ett snett leende och det känns som att jag är på ett zumbapass på Friskis. Little Simz lyckas dock få igång publiken på nytt med Gorilla och nu står hela publiken och slänger med händerna i luften till takt med hooken, nästan sektigt. Hon lyckas verkligen avsluta på topp. 

Efteråt undrar jag hur någon ska toppa den musikaliska prestation som Little Simz och hennes lyckas med. Visserligen är det några timmar tills Charli XCX ska spela, och alla och deras morsa vet att det kommer att vara stort. Men BRAT-legenden glider på en räkmacka jämfört med Little Simz, som jobbar i motvind inför en obekant svensk publik. 

Little Simz låter musiken tala för sig själv. Jämfört med andra akter som intar Azalea-scenen har hon sparsmakade visuals, bandet är iklädda helsvart och har solglasögon. Hon är personifikationen  av genuinitet, och tackar mot slutet av spelningen med en sån värme och uppriktighet som nästan är rörande. En av vår tids bästa rappare tackar alla som har köpt hennes skivor och möjliggjort att hon får stå på scener som Way Out West. Det är otroligt ödmjukt och kliar Jante under hakan. Och det går hem hos svenskarna.