Litteraturen är rökt

I sin aforismsamling Cigaretten efteråt skriver Horace Engdahl: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.” ”Cigaretten” Engdahl skriver om, konnoterar givetvis mer än bara det nikotinintag den bidrar med. Engdahls cigarett kan vara en andhämtningspaus efter sex. En stillsam stund av reflexion. En intim syssla för diskuterande vänner. Den kan vara ångestdämpande efter något hemskt. Den kan vara en sorts självskadebeteende. Den tillhör både överklassen och arbetarklassen. Den uttrycker tristess, en väntan. Den är festlig och sexig, men kan också uttrycka manlig, fallisk makt. Detta är alla med på. Cigarettens symboliska värde. Och dess oerhört vanliga förekomst i såväl litteraturen som i andra konstnärliga uttryck är ingen nymodighet.

Häromdagen diskuterade mina vänner och jag den allt mer förekommande ”instapoesin”, det vill säga, poesi som laddats upp av sina författare på det sociala mediet Instagram, eller motsvarande. I några av dikterna tyckte jag mig urskilja ett mönster. Det var en bild, en metafor som återkom ofta. Tillåt mig att presentera några exempel:

I dikten Marlboro Lovers skriver instapoeten Beau Taplin: ”Kisses with ex lovers / are like cigarettes on back porches / addictive…”, och senare: ”and him between your fingers / or her in your lungs…”. Poeten Atticus skriver: ”Cigarettes have always helped me write,/ even now they burn my eyes,/ madness/ but it helps me…”. Christopher Poindexter skriver: ”I am / the cigarette upon your lips,/ fueling your lungs more than your / breaths ever could…”. I en annan dikt: ”[A]nd all I / have accomplished/ through the night/ are lonely thoughts / and killing two packs/ of cigarettes.” Och så vidare.

Det kan tyckas vara orättvist att stapla citat på varandra på detta sätt, dels för att poeterna givetvis skriver annat också, och dels för att tårta-på-tårta-effekten nästan blir grotesk. Men i alla dessa exempel, och givetvis i många andra dikter, råder något slags dystert kontemplativ stämning, där cigaretten och cigarettrökningen står i centrum. Diktjagen tänker på före-detta älskare och röker; cigaretten till och med inkarnerar ett ex. De funderar över livet och röker en cigarett. Den kämpande konstnären behöver cigaretter för att över huvud taget kunna skriva. Poeten sover inte på natten; han tänker ensamma tankar och dödar två paket cigaretter.

Det är inte så att de tidigare nämnda ”instapoeterna” nödvändigtvis beskriver cigaretter på ett sämre sätt än någon annan. Poängen med denna text, om det finns någon sådan, är inte att kritisera dem, eller göra narr av dem. Jag har varit där själv, i mina egna diktförsök från de tidiga gymnasieåren. Sökt efter symbolik i cigarettpaketen. Bevismaterialet är givetvis raderat, men som jag minns dem var de fullständigt oläsliga.

Jag ställer tillbaka Engdahl i bokhyllan. Fortsätter mig igenom den. I sin roman Cigarett skriver Per Hagman: ”… och tänder en cigarett” jag vet inte hur många gånger.  Som ett uttryck för ungdomen, den fria, lössläppta ungdomen. Det är nästan outhärdligt. Mersault blickar ut över havet och röker en cigarett. Hank Chinaski spelar på hästar med en cigarett i munnen. Exempel går naturligtvis att hitta överallt. Idag vet jag ju såklart att Beckett, de Beauvoir, Bukowski och Baldwin inte var ”rökare” i den bemärkelsen, utan bara råkade vara födda tidigt 1900-tal. Förr, när jag var yngre, brukade jag dock själv röka när jag läste dem, köpte ett paket så fort jag såg att nya böcker trillat ned i brevlådan. Jag kände mig då i högre grad sammankopplad med romanen, som om jag var en karaktär i den. Såg mig själv också utifrån. ”Här sitter jag och röker och läser Sartre. Precis som de gör i Paris.”. Det känns fånigt, idag.

Mycket på grund av, tror jag i alla fall, att cigaretten blivit sliten och urvattnad som litterär bild. I den mer populära, moderna diktningen jag tidigare refererade till, och säkerligen på andra platser också, verkar det finnas en särskild inställning till rökning, nämligen att själva inkluderingen av ord som för tankarna till diverse rökverk genast, som om det vore magi, ger dikten en dekadent, liksom grubblande karaktär. Att vara rökare har i sig blivit ett intressant personlighetsdrag, som per automatik tillskriver personen i fråga ett intellektuellt djup utöver det vanliga, och att inte fler ledsnar på denna föreställning är obegripligt.

En av mina favorithistorier om rökande intellektuella är om Mikhail Bakhtin. Enligt den ska en av hans böcker, en studie om det tyska 1700-talets bildningsromaner, ha försvunnit under den tyska invasionen av Ryssland. Allt som finns kvar är en kortare del om Goethe. Förlagsbyggnaden med alla tryckta exemplar sprängdes. Bakhtin hade givetvis kvar sitt originalexemplar av boken, men på grund av en enorm pappersbrist i Ryssland under den tiden, fick Bakhtin använda sina boksidor till cigaretter. Sida efter sida rökte han upp en åtminstone två års arbete. Fyllde det med tobak, rullade ihop, och rökte, tills det bara fanns en kortare del om Goethe kvar.

Historien om Bakhtin innehåller ett verkligt offer. Flera års arbete är han villig att slänga bort för sina bloss. Men idag verkar det som att allt som krävs för att betraktas som nihilistisk edgelord är att över huvud taget bolma då och då. Vad säger det egentligen om vår samtid? Är jag kanske bara avundsjuk för att jag själv föll offer för 2000-talets sundhetsfetischism och slutade röka redan som tjugoettåring, och därmed känner mig utestängd från delar av det litterära rummet?

Jag drabbas plötsligt av en ny tanke. Är det kanske det som är meningen? Är de återkommande cigaretterna i litteraturen ett sätt för litteraturen att hålla samtidens normer på avstånd? Therese Bohman menar i en artikel i Expressen från 2013, Tala om konsten, att det finns en övertro på att samhället kan förbättras i positiv riktning via konsten. Att konsten är viktig för att uttrycka hälsosamma värderingar. Är det detta dagens unga poeter vill revoltera mot? Visa att de minsann inte tänker formas efter aktuella hälsoideal. Litteraturen måste helt enkelt röka. Bildligt talat, alltså. ”Rökning” får, just nu, stå för alla beteenden som går tvärtemot all forskning om folkhälsa. Ska inte konsten ändå vara en motpol mot samhället, en plats där de rådande idealen och föreställningarna får utmanas? För i en värld – jag vet, det är en uttjatad spaning – där god hälsa, långa liv, karriärer och slanka kroppar står i centrum, måste det litterära rummet få fyllas av askgråa, krökta, ledsna ungdomar som röker, hur trött man än är på dem. För var ska de annars få plats? Det är trots allt inte ett poserande. Det är ett enkelt sätt att göra litteraturen konträr. Varje gång Johan i Cigarett skriver att han ”tänder en cigarett”, kanske han i själva verket säger: ”Detta är litteratur. Jag lyder inte. Jag står utanför allt.”

Jag plockar slutligen fram Bukowskis novellsamling Hot Water Music. Läser ett råd till unga, aspirerande författare: “Drink, fuck and smoke plenty of cigarettes”, läser jag. Kanske har han rätt. Men sen då? Vad händer sen? När man varken får eller kan röka, då cigaretter förbjudits, marknaden gått i graven och tobaksplantagen vuxit igen? Regeringen står bakom ett mål om ett rökfritt Sverige 2025, så det är inte långt borta. Vad händer då med litteraturen? Säkerligen kommer författare hitta en faiblesse för något annat. Något mycket töntigare.             

Jag ser plötsligt en alternativ litteraturhistoria tecknas upp i mitt inre. En health-washed sådan. Jag slår upp sidor på måfå i huvudet. Studerar fotografierna.  På sida, säg, 76 ser jag Camus suga i sig en svalkande light-isglass på den algeriska kusten. Jean-Paul Sartre och Simone De Beauvoir diskuterar och delar på en grapefrukt. Deras livliga handgester stänker ned hela rummet omkring dem med fruktjuice. James Baldwin sitter på en klubb i New York och dippar morotsstänger i hummus. Omslaget till Per Hagmans generationsroman Vape dyker upp. Bläddrar vidare, ser Knausgård sitta och arbeta. Hela skrivbordet är fyllt av veganskt ingefärsgodis. Kristina Lugn står med en påse naturgodis, ropar ”ni kommer att dö”, oroad över journalisternas eventuella jordnötsallergier. Givetvis har de alla en vit, lite sportigt slimmad dosa med sig också. Med fräsch smak. Mint och solig citrus. Min alternativa litteraturhistoria presenteras i samarbete med Zyn, Skruf, Lyft, Nordic Spirit, White Fox och LOOP.

I detta finns ingen provokation. Inget avståndstagande, inget utmanande av nya regler och värderingar. Ingen normkritik. Är detta den litteraturvärld vi vill ha? En som bara fullständigt resignerar? Det kan tyckas överdrivet, en rökfri värld leder knappast till vår undergång. Snarare tvärtom, om något. Men möjligen litteraturens. Och tanken på litteraturens undergång skulle vara så mycket mer uthärdlig, om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.