Lisa Nilsson om att få växa som artist i en mansdominerad musikbransch
Hon har spelat med några av världens främsta jazzmusiker, varit en pionjär inom soul på svenska, och Stevie Wonder tog samtliga av hennes skivor i anspråk vid ett besök i Sverige 1999. KULT får till en intervju med Lisa Nilsson, aktuell med albumet Uteblivna Vi. Första albumet sedan 2013 för Lisa. Vi pratar om nya albumet, att växa och utvecklas som artist och att bli erkänd som kvinnlig musiker, på svensk mark, där det bästa man kan vara är att vara vanlig.
Vi har stämt träff klockan 17 över Zoom, Lisa signerar sina mejl med “/L”. Jag sitter utanför San Fransisco, och går upp tidigt för att inte se alltför nyvaken ut när klockan slår 17 i Sverige och klockan 8 för mig. Efter två minuter dyker Lisa upp, vi säger glatt hej till varandra, någon gång för mycket på grund av teknikens fördröjning. Lisa har koll på tidsskillnaden och säger “du sitter utanför Los Angeles eller?” och jag svarar lite fåraktigt att jag sitter i Berkeley, utanför San Fransisco och hoppas att jag har coolheten i behåll. Efter själva intervjun är klar återkommer vi till detta och Lisa frågar mig om vad jag pluggar. Hon låter genuint intresserad och berättar om en släkting som nyss har tagit examen från samma utbildning som jag.
Först gratulerar jag Lisa till det nya albumet Uteblivna Vi, hon blir glad och konstaterar att det känns jättekul att släppa nytt album för att mycket är annorlunda sedan förra albumsläppet.
– Det slog mig häromdagen… alla de vuxna åren, efter Mauro Scocco-åren, när jag tog över min karriär själv och började skapa och producera och tänka ut hur jag ville ha saker och ting, har mina skivor och ofta turnéerna också involverat en partner. En man som jag har levt med. Det gör att man hela tiden har ena benet i den delen av sin kvinnoidentitet som också är en fru, eller någonting. Såhär i efterhand, kan jag nästan bli full i skratt när jag tänker på hur mycket hänsyn jag tog som jag inte ens fattade att jag tog. Allt ifrån hur man väljer musiker till ett projekt… “Ah, min man ska vara med, och han gillar ju inte den där killen… Och han är bästis med den där basisten… Så han blir ju på gott humör om jag väljer hans polare, och de är ju bra så det går bra.” Den klassiska fällan. Nu när vi gjorde Uteblivna Vi, var första gången jag satt på en pall i ett rum och sjöng och ingen i rummet var ett störande emotionellt issue för mig. Jag är helt fri, alltså helt fri.
Under inspelningen av Uteblivna Vi sjöng Lisa låtarna i princip för första gången i studion. Något som gör intryck på mig är hur Lisa pratar om låtskrivandet som en djupt känslomässig process, och hur hon resonerar kring autenticitet. En låt eller en text är en färskvara, vars äkthet riskerar att förbrukas om man bearbetar den allt för mycket.
– Jag vill inte säga högt i förväg vad jag tror att här ska bli, jag vill inte spela upp låtar, jag vill inte ha sjungit texterna förut, jag vill sjunga dem för första gången i studion.
”När det är på riktigt, och man inte har fuskat, och det är genuint, då blir det ett jäkla starkt möte, och det hörs.”
Den beskrivningen ger intrycket av att du har ett väldigt lugn i studion. Stämmer det, och har det alltid varit så för dig?
– Jo men det stämmer, och just den här gången, och det att inte vilja sjunga texterna, där är det ju en erfarenhet som jag har återkommit till och blivit påmind om under många år… Har man varit uppriktig och är lite rädd för att höra texten första gången för att man är rädd att få det svart på vitt vad man har sagt högt om sig själv, om sina innersta känslor. När det är på riktigt, och man inte har fuskat, och det är genuint, då blir det ett jäkla starkt möte, och det hörs. För att man blir ödmjuk. Och det är en så jäkla fin stund, för så ödmjuk kan jag inte bli sen nästa gång jag sjunger på riktigt, när det är performance och tagning.
Efter Lisas stora genombrott på 90-talet med albumet Himlen Runt Hörnet samarbetade hon med bland andra Blacknuss, Esbjörn Svenssons Trio och Stephen Simmonds. Musiken som strömmade ut från Lisa fram till millenniumskiftet var soulig och funkig, stilen för tankarna till acid jazz-grupper som Brand New Heavies och Jamiroquai. Jämte Titiyo var hon en svensk pionjär inom genrerna soul och acid jazz, och expanderade ramarna för vilken musik som kunde sjungas på svenska. När jag frågar om det är en beskrivning Lisa känner igen sig i är svaret jakande.
Känner du att du får tillräckligt med uppskattning för det som du har bidragit med till den svenska musikrepertoaren?
– Hm! Både och. Jag tycker nog att jag fick mycket kredd för det då, det kanske inte är något som omtalas särskilt stort och mycket nu skulle jag säga.
– Om jag någonsin tvivlar kan jag titta på Danmark, för i Danmark är de ännu mer generösa med att hylla den grejen. De skulle aldrig tveka på att kalla mig trendsättande, banbrytande, förebild, föregångare. “Vad hade svensk soul varit utan Lisa Nilsson? Ingenting.” Jag menar, de tar jättestora ord.
– Men den delen är väl inte lika folkkär och känd liksom… utan det där är mer underground… den delen av den svenska publiken som råkade gilla det då, hängde på Fasching och sådär. Där var ju jag med. Det var så otroligt viktigt att det där hände, att jag fick vara i det, för jag hade ju varit soulinfluerad så lång tid under min uppväxt.
Även om Lisa betonar att hon har blivit bekräftad och uppburen på hemmaplan så konstaterar hon att vara vanlig är det allra finaste man kan vara i Sverige.
– Det kan ibland vara svårt att växa artistiskt i det.
Jazzsångaren i Lisa har fått ta sig långt ut i världen, resor och utflykter som har gått under svenskarnas radar. Bland annat har hon bott i Brasilien, turnerat med den danske jazzpianisten Niels Lan Doky och sjungit på prominenta jazzklubbar i Paris och Sydney. Det är inget som svenska journalister har valt att skriva hem om. Men för Lisa har det funnits en vinst i att få “åka iväg i smyg”.
– Det fanns en befrielse i att jag åkte iväg… och levde ut den här liksom musikersidan i mig på platser där ingen svensk såg. Jag behövde inte heller den bekräftelsen, jag hade redan fått hela Himlen Runt Hörnet. Så för mig, att stå i Paris och vara med de största jazzmusikerna och få det här erkännandet från dem, att för oss levlar du, du är på vår nivå. När Toots Thielemans sa att du är okej, en av dem största jazzlegendarerna i världshistorien, då kände jag att jag kunde åka hem och tänka att nu vet jag det om mig själv.
Jag har läst någonstans att Stevie Wonder är en av dina mest fundamentala influenser. Jag måste fråga dig, för jag är jättenyfiken på att höra dig berätta om hur det kändes när du sjöng inför Stevie Wonder, och att du berörde honom till tårar?
– Jamen alltså, Stevie Wonder, han har ett eget litet altare får jag nog erkänna. Jag var så tagen av honom redan som liten, verkligen tagen. Berörd själsligen, inifrån och ut. Jag ville sjunga som honom och jag vet inte hur mycket jag har sjungit med honom.
Det är 1999 och när Stevie Wonder åker till Sverige för att ta emot Polar Music Prize är det Lisa som blir tillfrågad att sjunga en hyllning till honom.
– Jag var så jäkla fäst vid honom och lojal vid hans artisteri så därför kunde jag vara kompromisslös i valet av musik. Och i hur jag vägrade att göra vissa saker som jag ombads att göra av Polar Music Prize-kommittén, de ville att jag skulle göra I Just Called To Say I Love You med barnkör.
Vi båda skrattar innan Lisa fortsätter:
– Det hade säkert varit hur fint och gulligt som helst men jag kände att det var det mest förminskade vi skulle kunna göra.
Lisa förklarar att hon tampas med samma sak när det gäller hennes artisteri, att bli erkänd som något mer än “en barnkörsversion av Varje Gång Jag Ser Dig”. På samma sätt som Lisa Nilsson inte vill definiera sitt artisteri av den korta stund i livet som hon sjöng pop, menar hon att det vore en skymf att hylla Stevie Wonder för den delen av hans artisteri. Istället föreslog hon låten The Secret Life of Plants, och gjorde därmed “alla fel i hela boken” eftersom hela den skivan blev så utskälld när han gjorde den, menar Lisa. Under repetitionerna på Berwaldhallen träffar Lisa Stevie Wonders bror som blir glatt överraskad över att Lisa har valt den låt som “min bror är mest stolt över att han har skrivit”.
Ackompanjerad av en symfoniorkester framförde Lisa The Secret Life of Plants inför Stevie Wonder. Efteråt, när det var dags att ta i hand med kungligheterna och hedersgästen själv drog Stevie Wonder Lisa så nära intill sig så att hon närapå kunde höra hans hjärtslag.
– Han ville krama mig, och så ville han prata så tyst i mitt öra så att bara jag kunde höra vad han sa, för det var bara till mig. Och då sa han, “you made me cry today”.
Senare på kvällen samlades sällskapet för ett gille i sann Stikkan Andersson-anda, vilket innefattade varmkorv, pyttipanna, öl och snaps. Lisa, vars familj är skånsk, tackar inte nej till “en lille en”. I stället för att sitta på Grand Hotel i en svit med några få utvalda var Stevie med på festen, och vinkade till sig Lisa.
– Så jag gick dit och då är jag fyra snapsar innanför västen, så jag är lite mer… lös och mjuk, säger Lisa och skrattar.
Samtalet med Stevie ledde in på influenser, han pratade om sin stora idol Donny Hathaway. Lisa beskriver hur Stevie förvandlas till en ödmjuk och vanlig kille under deras pratstund, som spelar musik och kan säga “åh, jag är så avundsjuk på Donny Hathaway att han kan orkestrera och arrangera som han gör.” Dagarna därefter åkte Stevie Wonder till Lisas skivbolag och hämtade alla hennes skivor innan han reste tillbaka till USA.
Ah, wow, det där är jävligt coolt faktiskt.
– Ah, det är så sjukt coolt! Jag kan liksom fortfarande inte… Det blir större och större med åren.
”Skulle det stå och falla med radiohits, då skulle ju alla folkmusiker, alla jazzmusiker, som turnerar år ut och år in, spelar kväll efter kväll, fyller konsertställen, får stående ovationer, alla klassiska musiker… då existerar inte hela den framgången, om vi påstår att det står och faller på radiohits och försäljningssiffror.”
Vi pratar vidare om att bli sedd och erkänd som musiker, framför allt som kvinna och som sångare, två akilleshälar i en mansdominerad musikbransch. Lisa berättar att det nya albumet på många sätt liknar Små Rum från 2001. Ett album där Lisa knöt ihop flera identiteter, och inte enbart den som hon blev kommersiellt framgångsrik med under 90-talet. Då som nu finns det en tydlig förankring i det som präglade Lisa som barn, Monica Zetterlund, Olle Adolphson och Ola Magnell – vars låt Livet Är En Cykeltur, Lisa tolkar på det nya albumet.
När hon spelade in Små Rum visste hon att hon bröt mot en identitet som folk hade vant sig vid. Albumet sågades i vissa svenska tidningar, men hyllades i Norge för dess arrangemang, produktion och poetiska texter.
– Den här skivan jag har gjort nu, Uteblivna Vi, det är första gången sedan Små Rum där jag gör en skiva utifrån mig. Det är svårt att förhålla mig till det där. Skulle det stå och falla med radiohits, då skulle ju alla folkmusiker, alla jazzmusiker, som turnerar år ut och år in, spelar kväll efter kväll, fyller konsertställen, får stående ovationer, alla klassiska musiker… då existerar inte hela den framgången, om vi påstår att det står och faller på radiohits och försäljningssiffror.
Jag tror att när jag har kommit i kontakt med din musik och ditt artisteri att jag nog blivit lite förvånad av att det i media varit så mycket fokus på det ena och inte så mycket på det andra. Det som står skrivet om dig centrerar mycket kring Himlen Runt Hörnet?
– Det har funnits år då jag kunde känna en väldig sorg över det, jag kunde känna att varför hamnade jag här? Att jag kommer aldrig komma ur den här bubblan, så att jag kan bli sedd för det jag faktiskt är. När man får en sån framgång, då är det som att få en sån där “bästis”… En iögonfallande polare som lite grann tar uppmärksamheten hela tiden, man blir lite den andra kompisen som står bakom och har lite fulare frisyr eller något som gör att man inte blir lika sedd och jag brukar jämföra Himlen Runt Hörnet med det.
– Men! Sen har jag försonats med det och just att jag har gjort de där avstickarna, och fått den där bekräftelsen, så vet jag det och när jag kliver in till ett storband till exempel, så tittar dem på mig som en likvärdig musiker och har jättestor respekt för mig. Det är jättefint.
För ett par år sen släpptes Små Rum på nytt vilket öppnade upp för nya recensioner, nya texter från kultursidorna som diskuterade skivan ur ett vis- eller jazzperspektiv. Men den viktigaste bekräftelsen har inte varit hur Lisas musik beskrivs i medierna.
– En dag när jag sitter på min balkong här hemma, så hör jag att min dotter som knappt vill prata med mig i perioder för att hon är så tonårig, hon lyssnar på Små Rum. Så pratar vi om det vid tillfälle, hon var såhär “jag tycker det är så konstigt, jag har aldrig fattat storheten med den där, vad sa du att den hette, Himlen Runt Hörnet, det tycker inte jag är så intressant, jag tycker det här [Små Rum] är intressant för man hör liksom att det är du”.
Jag tittar på klockan, samtalet som jag trodde skulle vara i ungefär 30 minuter har pågått i nästan två timmar.
Vad hoppas du att dina lyssnare tar med sig från Uteblivna Vi?
– Nej, men jag hoppas väl egentligen bara att de tar emot uppriktigheten. Att de inte tittar på den med någon förhoppning om att något fåfängt uttryck ska finnas där. Det gör det inte, jag vill inte smickra någon med den, utan jag vill bara berätta hur det är.
