Lina Wolff drar svärd mot offentligheten
I Lina Wolffs nya roman Promenader i natten vecklas ett 40 dagars långt drömlandskap ut. I skrivkrampens skruvstäd tvingar Skrivarguden Wolff att göra ett tvärt avbrott i sitt arbete och istället hänge sig helt åt sina nattliga drömmar. Fram målas en surrealistisk ström där Skrivarguden agerar diktator och den romerska kejsaren Marcus Aurelius, en lojal följeslagare. Allt medan Wolff själv försöker förstå sin plats i den intrasslade väv vi kan kalla litteraturen.
Att skriva en självbiografisk roman där drömmar utgör formen måste vara en vansklig uppgift. Ingen, förutom kanske en psykoanalytiker, bryr sig egentligen om dina drömmar. Men som läsare bekant med freudiansk drömtydning (förlåt) frågar jag mig tidigt huruvida jag förväntas läsa romanen intuitivt eller analytiskt. Wolffs drömmar kryllar nämligen av eventuell symbolism och multidimensionell tolkning. De är ofta förankrade i verkligheten och i Wolffs tidigare böcker, med ständiga paralleller till samtida referenser som filmer, böcker och andra författare. Men skiftar lika plötsligt från vardagliga till absurda situationer. Ett fantastiskt stycke om litteratur kan plötsligt avbrytas av David Batras skånskt klirrande vem fan bryr sig, chilla. Eller när basketspelaren LeBron James oväntat dyker upp som livscoach och källa till sexuell spänning efter ett rörande stycke om att det första varje människa måste överleva är sin egen familj. Haha. Det är faktiskt väldigt roligt emellanåt.
Två centrala motiv i boken är längtan efter kontroll i författarens alltmer offentliga roll, och längtan efter en man. Relationen till både skrivandet och mannen är komplicerad och verkar omöjlig att förena. Att män och skriften för kvinnliga skribenter drar i varsin ände av repet är inte en ny föreställning. I Ett eget rum skriver Virginia Woolf att kvinnor med författardrömmar alltid behövt ställa dessa mot möjligheten att skapa familj. Visserligen lever Wolff i ett modernare tidevarv där mannen tar sin del av ansvaret. Men på kvinnan ställs det nya krav när hennes åldrande betraktas som oförlåtligt. Tiden går, skrivandet tar plats, och den lyckliga tvåsamheten glider alltmer ur händerna. Tillslut finner sig Wolff i en fängelsehåla med sin kvinnliga cellkamrat, raljerandes över den imbecille mannen och fastslår att det enda som kan störta honom är totalt kaos.
Förutom den feministiska och stundvis ”Valerie Solanska” ådra som löper genom drömmarna ger Wolff (eller hennes undermedvetna) även en rejäl känga mot det växande kravet på författaren att träda fram i offentligheten. Wolff fångar denna problematik när hon genom drömmarna uttrycker en rädsla att bli ratad för sin odugliga konst. Publiken kräver äkthet, vilket för Wolff blir ett “performativt tvång”, en plikt att förvränga så att hennes skrivande får en känsla av autenticitet. Hon beskriver sitt beroende av publikens bekräftelse genom att förvandlas till en “dansande apa”. Det är mörk humor när den är som bäst: Ett beroende, kanske till och med kärlek. En kärlek som byggde på att de gav mig sin uppmärksamhet i utbyte mot mina lögner.
Det här påminner om den så kallade författardyrkan där publiken lika mycket fascineras av författaren som av verket. Publikens längtan efter autentiska, gärna skandalösa detaljer om skapandeprocessen förvandlar författaren till ett spekulativt fenomen, en del av vad den franska filosofen Guy Debord beskrev som “skådespelet”. Ett system där varje aspekt av tillvaron, även det litterära skapandet, exploateras för att konsumeras. Wolffs mörka beskrivningar av att stå på scen inför publiken, omgiven av deras knutna nävar och krav på något mer, något ännu mer gripande, pekar mot detta spekulativa tvång att ständigt tillfredsställa. Wolffs kritik är en skarp reflektion över författarens existentiella utmaningar i en tid där marknadsvärde och kändiskultur ofta trumfar konstnärlig integritet.
För den som är nyfiken på Wolffs författarskap eller skapandets frånsida finns här mycket att hämta. Promenader i natten välkomnar läsaren in i litteraturens förtjusande och vansinniga värld, där prosan som en fysikens defekta värld ställs mot poesins rena matematik. Om att inte låta sig tjusas av högtidligt tonfall och kryptiska radbrytningar. Om det svåra sökandet efter intrigens möjligheter och språkets nerv. Om det litterära övergrepp där pennan blir en vass klinga, och när den bemästras: gör klyvningen total.
Det är en promenad väl värd mödan.
