Lily Allen bygger ett mausoleum i plastförpackning
Innan Lily Allen går upp på scen vajar en ensam, vit gardin över kulissen. Den påminner mig om en scen i filmatiseringen av The Great Gatsby: Daisy, Gatsbys stora kärlek, bjuder över romanens berättare, Nick, på middag. De dricker drinkar i den soliga, luftiga salongen som blickar ut över herrgården hon lever sitt liv i, tillsammans med Tom, hennes aggressiva, kroniskt otrogne make.
Luften är tjockt laddad. Som tittare får man en föraning om vad som komma skall, oavsett om man läst berättelsen innan eller ej. Det är något med stämningen. Gardinerna som brutalt försöker ta sig in i hemmet, de öppna fönstren som är den enda ventilen som Daisys och Toms trasiga äktenskap kan pysa ut genom. Det flådiga rummet, de skira tygerna och de blänkande kristallkronorna.
”Det är sockersött och färgkoordinerat, ett dockhus för den hjärtekrossade kvinnan, ett mausoleum i plastförpackning.”
Det vilar en liknande motsättning över den rosa, lurviga mattan som ligger utrullad på scen. Den tropiska schäslongen och den guldiga palmen, det olycksbådande finslipade uttrycket när Lily Allen kommer ut som en barbiefierad hemmafru. Hon lägger sig i terapisoffan, fipplar på en röd telefon och inleder albumet West End Girl, som hon ska framföra i sin helhet. Skilssmässoskivan som hon släppte hösten 2025 prisades för sin nakna ärlighet, men medan texterna torrt kan beskrivas som diskbänksrealism är hennes scenframträdande det motsatta: det är sockersött och färgkoordinerat, ett dockhus för den hjärtekrossade kvinnan, ett mausoleum i plastförpackning.
Vi förstår snabbt att rummet som byggts upp på scen ska föreställa en faktisk lägenhet där förhållandet utspelar sig, men också symbolisera relationen i sig. Lily Allen lämnar aldrig den rosalurviga fyrkanten, hon är fast mellan dess metaforiska väggar. Hon klär av sig till underkläder och klär om sig i klänningar. Hon plockar upp saker hon hittar i rummet: handklovar, kärleksbrev, en enorm dildo i kylskåpet. Vid ett tillfälle kväver hon sig själv i ett rosa tylltyg. Vid ett annat svänger hon med en överdimensionerad dammvippa.
Som en modern Daisy Buchanan är hon fast i en vacker värld med sorgen från en dålig man – hon är den förrådda kvinnan vars ilska behöver städas upp av att art director-team innan den når världen. Och det är synd. För någonstans försvinner det som hade kunnat göra spelningen riktigt bra – skavet.
Det hela är snyggt, såklart, Lily Allen är ett proffs och spelar albumet fläckfritt från start till slut. Men scenupplägget är alldeles för övertydligt för att vara satir, koreografin är för sammansvetsad för att få en att känna något. Det känns mer som en teaterföreställning än en konsert, därför att det visuella helt dominerar över musiken. När hon sitter på toppen av en enorm tårta och sjunger ”I hate it here” blir det nästan för mycket. Vi fattar, vill jag skrika ut i publiken, men många har vid det här laget redan lämnat spelningen. Folkhopen rör sig från områdets ena scen till den andra, där Zara Larsson snart ska börja spela.
Kvar blir Lily Allen, fortfarande fångad i det perfekta flickrummet på scen, filmad genom ett svartvitt filter, hjärtekrossad och så, så snygg.
