QUEENS

Lilla Namo

Lilla Namos QUEENS erbjuder lite till den allt frodande hiphoprörelsen i Sverige, som hon varit en skapande del av under det förgångna decenniet. Under 2013 blev hon nominerad till Årets hiphop/soul på P3 Guld-galan för sitt album Tuggare utan gränser, som var en mångfacetterad och klipsk kommentar över den socioekonomiska verkligheten i förortssverige. QUEENS låter däremot – konstigt nog – som ett generiskt album från året då Namo gjorde sitt bästa verk, med produktionsinnehåll och texter som hämtas från klyschor om vad boss girl-rap ska vara.

“Det här är queen shit, vem är som dig?” frågar Namo på den första låten, QUEENS, som låter som något Silvana Imam hade lagt upp som en freestyle cirka år 2014. Miki Asantes produktion låter som ett standard trapbeat som går att hitta i det vilda på YouTube, och samma upplevelse av identitetsbrist återfinns på flera håll på EP:ns instrumentaler. Dessutom påminner de teman Namo går igenom om de som svensk hiphop har tagit upp under 10-talet, så att höra QUEENS blir som att ta en tillbakablick på rap och dess kännetecken de senaste fem-tio åren.

Lilla Namo brukade vara en rappare med en kapacitet att slingra sina ord runt vilket beat de än befann sig på; från reggae till gammalt hederligt boombapande. Dessvärre är de nyare ljuden, som trap och bashment, inte hennes forté. Hennes alldeles för propra sätt att få in varenda stavelse, och hennes tendens att tänja på gränserna för vad som är ett accepterat sätt att uttala ett ord, begränsar henne och gör så hon känns stel och onaturlig på QUEENS.

QUEENS låter för cleant för att faktiskt slå an en nerv, och dess låtar, med alla sina perfekta, somriga syntar och berättelser om självsäkerhet och styrka, känns inte genuina. De känns som produkten av en fokusgrupp som brainstormat fram alla ingredienser för vad en EP med replay value är, och sedan bakat ihop dem till den EP:n. Kanske är låtarna istället produkten av en rappare som är tafatt på den nya rapscenen, där rappare är råare och svängigare. GANGSTER är albumets enda höjdpunkt, där sarkasmen i berättandet och stämningsbyggandet i beatet skapar en rysare av hög kaliber. Den påminner mest om Namos bästa låtar, där hon skildrar en hjärtskärande verklighet med en sarkastisk tvist.

QUEENS säger inte mycket om Lilla Namo, och det beror antagligen på att det är en EP som vill passa in i sin samtid. Det har gått länge sedan Tuggare utan gränser, och även om Namo har någorlunda anpassat sig efter de senaste hiphoptrenderna, är hon inte tillräckligt bekväm i dem för att skapa något minnesvärt verk utifrån deras ramar. I dagens hiphop räcker det inte att vara en bra rappare – det behövs ett litet extra hugg som knappt går att finna på QUEENS.