Lek och kravlöshet – scenografen berättar om hur yrket blev hans nya språk
Han ser till att scenrummen kommer till liv och fylls av färg – konstnären som både tillverkar och designar allt från stora dekorelement till små mekaniska lösningar på problem ingen visste fanns. För honom föds det magiska när sårbarheten tar plats i processen, ”Det är på något sätt barnens lek”, säger scenografen Axel Boberg Ragnerstam.
I målarateljén under GöteborgsOperans solvarma takåsar står scenografen Axel Boberg Ragnerstam med blyertspennan redo bakom örat. Han pekar mot en nymålad bräda som precis blivit av med sin naturliga träådring. Den ska bli gungbräda i vårens produktion Skuggbarnet på GöteborgsOperans lilla scen. Axel är ansvarig för produktionens scenografidesign och nästa steg för kollegorna i måleriet är att gå in med “träådringsmåleri” för att få brädan att se naturlig ut igen.
– Det är en metod som kan förstärka kontrasterna, säger Axel och beskriver ett av många sätt att från scenen nå ut hela vägen till salongens bakersta rad. Metoderna skiljer sig åt beroende på om hantverket kring specialtillverkad rekvisita, attributmakeriet, är tänkt för scen eller för filmduken.
–Teaterkonsten och filmkonsten kan upplevas lika men det är också två olika sätt att se saker på. Något som i film sticker ut på ett vis ger sällan liknande effekt på en teaterscen. Man måste vara starkare i vissa kontraster för att nå 20 meter bort än att nå en halvmeter bort till en kameralins, säger Axel och visar upp de speciella penslarna som strax ska ge plankan ny färg.
Vägen in i arbetet med scenografi gick för Axel genom en tvåårig lärlingsutbildning på Göteborgs Stadsteater via tjänsten “hantverkslarling.se”. Det är en yrkeshögskola som erbjuder praktiska utbildningar inom det Axel själv kallar för “udda hantverksyrken” – Stenhuggare, hovslagare, dockmakare, eller som Axel valde: attributmakare för teaterscen. Utbildningen förläggs på en arbetsplats och tillsammans med handledare från lärlingsprogrammet skräddarsys en plan efter elevernas förutsättningar och intressen.
Axel berättar att han länge intresserat sig för hur färgval och möblemang påverkar människan och förhöjer ett berättande.
– Det är ett annat språk än talspråket och att jobba med scenkonst på det viset är häftigt. Att alla olika språk ska mötas i samma rum och lyfta varandra, säger han och sätter fingret på risken att delarna också kan konkurrera ut varandra.
Som rekvisitör och attributmakare är Axel idag fast anställd på GöteborgsOperan där han i ett arbetslag med åtta kollegor arbetar med tillverkning av scenmiljöer till föreställningarna på husets alla scener. Parallellt har Axel de senaste åren själv stått för scenografidesignen till fem produktioner på GöteborgsOperan. Han tar allt oftare tjänstledigt för designjobb på scener runtom i landet.
Nu är han, simultant med träådringsdesignen på GöteborgsOperan, i tidiga förberedelser med scenografidesignen för en uppsättning av Doktor Glas på Norrbottensteatern i regi av Emma Peters. Till skillnad från många andra produktioner finns det denna gång en bok att förhålla sig till och för varje läsning fyller Axel på en tidslinje med datum och egna frågor. Han beskriver metoden som en form av detektivarbete.
– Vad vill jag ska frambringas i det visuella? Benämns något i boken kring kostym, sceneri, ljus, färg? Tolkar jag och regissören boken åt liknande håll? Vilken blir vår gemensamma essens, vår vision?
Det är första gången Axel arbetar med tidslinjer, och han är mån om att tidigt känna till detaljerna i berättelsen för att senare göra medvetna val, som att ibland gå emot originalet. Han återkommer till att det kreativa tänkandet måste ske fritt, eller “icke-dömt” som han själv kallar det – ett sätt att se på arbetsprocessen för att den ska gå att genomföra. För Axel blev det som tydligast i övergången från tillverkningsarbetet till när han själv började designa scenografier.
– Jag byggde upp ett väldigt stort kontrollbehov i början och hade jättemycket prestationsångest. Min vision var att jag skulle komma till varje möte och sopa banan, ha allting på det klara och alla skulle bli helt amazed, säger han.
Insikten kom för fyra år sedan då Axel landade i att ha mer tillit till processen. Han minns ett specifikt projekt då han jobbade med en regissör han såg upp till.
– Då bestämde jag mig för att jag ska testa att vara sårbar. Det är okej om hon tycker att jag känns lite ung, jag ska bara vara helt ärlig med var jag är i processen. Det hjälpte mig igenom produktionen.
Axel återkommer till arbetsprocessens atmosfär som en grundförutsättning. Innan en produktion når publiken ska möten uppstå mellan de ofärdiga delarna (b.la. regi, scenografi, skådespel, mask och ljus) – det Axel refererar till som de olika “språken”. Här spelar det stor roll vilket klimat som finns i arbetsgruppen – exempelvis mellan scenograf och regissör.
– Det är viktigt att våga vara sårbar för att en process är sårbar. Då kan det födas väldigt mycket magiskt, speciellt om båda är det samtidigt. Det är på något sätt barnens lek. Att ”nu leker vi tillsammans och jag dömer dig inte för vad som uppstår”.
Förhållningssättet till processen som sårbar handlar för Axel om att uppskatta hur svaren sällan kommer samtidigt. För honom innebär arbetet med scenografi att våga vara orädd inför att göra fel och idag speglar hans arbete en livsfilosofi om att inte rädas det ovissa som sträcker sig utanför ateljén.
– Att våga testa nytt och utforska nya marker har jag med mig varje dag, även när jag inte jobbar. Att få fram leken och icke-dömandet, det är kul. Det kan man ju ta med in i så många andra situationer, i både arbete och relationer! säger han och lutar armbågarna mot brädan som precis hunnit torka.
