Låt oss vara dömda

Först kom sjukdomen som från ingenstans. Barn dog. Gamla dog. Unga vackra snygga människor dog. Vi var så tacksamma. Vi bad på våra bara knän, vi tackade något gudomligt. Vi skrek. Min mamma insjuknade och jag skrek. Det började långt inom mig och rev igenom kroppen. Mina lungor pressades ihop och exploderade. Vi skrek av lycka när sjukdomen kom. 

Det var en vanlig morgon när jag vaknade dagen då sjukdomen kom. Så klyschigt att säga en vanlig morgon. Så klyschigt att vakna en helt vanlig morgon. Jag är så trött på att alla vaknar helt vanliga mornar hela tiden. Men hur ofta vaknar man en ovanlig morgon? Hur mycket mer sensationellt blir inte något om morgonen som kom innan var helt vanlig? Hur tråkigt blir det inte om man aldrig vaknar i tid för det sensationella? Jag drack en kopp kaffe och på nyheterna sa de att ett nytt virus hade upptäckts. Det kom från djungeln, sa de, eller kanske ur de smältande glaciärerna. Det spelade ingen roll. Det var en helt vanlig eftermiddag när jag skar en baguett och tjuvlyssnade. Kniven rev igenom brödet, smulorna flög och sjukdomen var pandemiklassad. Leendet i morfars röst var omisskännligt. En sjukdom. Här. Hos oss. En rysning gled över min kropp, smekte mig varsamt. Äntligen. Jag lät den överta mig. Varje hår på kroppen stod upp. Jag tryckte fram brösten, krökte nacken, huden gav vika och knivbladet gled in i det mjuka köttet i fingret. Det var vackert, intimt. Blodet rann i en ström nerför armen, ringlade sig runt handleden som ett armband. Jag drog ut knivbladet och lät försiktigt tungspetsen glida längs mönstret som bildats. Långsamt mötte mina smaklökar det trögflytande röda, en efter en efter en. Snart fyllde smaken av metall hela munnen. Jag drog ett djupt andetag och svalde, blodet rann ner i halsen. Äntligen.

Det var ännu en sån där klyschigt vanlig morgon när mamma blev sjuk, men ändå inte. Sedan sjukdomen kom hade ingen morgon varit riktigt vanlig. Det fanns en spänning i luften, en elektrisk förväntan, ett surrande löfte om ond bråd död. Just den där morgonen var det varmt i lägenheten. Det var varmt och otäckt och det luktade instängt. Jag drog ett djupt andetag, den unkna luften letade sig ned i lungorna, pressade ut och fyllde varje millimeter av mig och för ett kort ögonblick tillät jag mig sluta ögonen och bara njuta. Sedan ropade mamma efter mig. Hennes röst var raspig och bröts, och den vibrerade av otämjd förväntan. Jag rann ned för trappan, rundade hörnet och öppnade dörren till hennes rum. Hon såg blek och medtagen ut, trots att hon så sent som igår hade varit rosig om kinderna och sprängfull av liv och värme. Hon var vackrare såhär, trött och sliten, nedbäddad under lager av filtar. Hon såg liten och svag ut, och när hon öppnade munnen rann en tunn strimma blod nerför hennes haka. Läpparna var spruckna och intorkat blod ramade in hennes mun. Det var konst. 

Hela världen dundrade, slog och small

Jag måste erkänna att jag blev helt tagen, att jag stod helt stilla i dörröppningen och såg på henne. Ögonen lyste. Glimmade, gnistrade, sken av skratt. “Älskling, jag har fått den. Jag har hostat hela natten. Jag har äntligen fått den.”. Så sa hon och sen sa hon inte så mycket mer. Jag skrek. Jag skrek och skrek och skrek och slängde mig i hennes armar. Hon skrattade och kramade om mig, det var som att vira armarna runt ingenting. Jag föll till golvet, skriket ekandes, mina öron tinnituspipandes. Så sa hon och så skrek jag och sen sa vi hejdå. En vinkning, en nickning. Jag sa att jag avundades henne och hon sa att det visste hon. Hon sa att hon hoppades att jag skulle få den snart och jag sa att det visste jag. Jag unnade henne detta, och det talade jag om för henne. Sedan stängde jag dörren igen, lämnade henne. Hon dog innan kvällen kom, där under filtarna i sitt rum med den unkna luften. När hon bars bort hade något väckts inom mig. Det hade börjat nu. 

Sen kom naturkatastroferna, och vi föll till marken. Vi föll till våra bara knän och kysste jorden. Vi la kinderna i leran, huvuden under vatten, smutsiga människor var vi då när vi tackade henne för ruinerna. Grus pressades mot knän, en storslagen kamp till döden, en maktkamp. Knäna förlorade, och gruset trängde sig in, övertog sitt byte, firade sin vinst. Medan blodet forsade tog de sig in under huden, in mot knäskålarna. Kalla gruskorn, krossade stenblock gamla som tiden själv i unga, vackra arma människor. Samma stenblock rasade över oss, jämnade städer med marken. Vågor höga som skyskrapor sänkte sig över oss som en blöt filt och kvävde oss. Vi njöt när vattnet stänkte oss i ansiktet. Vi lät jordbävningar vagga oss till sömns. 

Vi var alla väldigt olika påverkade av vad som kom härnäst. För de som bodde på turligare breddgrader började det med ett lågt mullrande. Finporslinet klirrade i skåpen. Prydnadssaker hoppade av hyllorna, som ville de ta sina liv. Mullret steg och marken vibrerade. Visst har du hört det där om att stå under en dörrkarm vid jordbävning? Inte en dörrkarm var ockuperad. Folk sprang ut i gatan, letade sig till instabila byggnader. Hela världen dundrade, slog och small. De dansade med varandra och sjöng under rasen, jublade för varje träffad person. Tusentals fångades under rasmassorna. Resten togs hand om av vattnet. De som levde än klämde sig in i buckliga bilar, satte sig på trasiga cyklar, sprang så fort benen bar dem. De rusade längs krossad asfalt, hoppade över människor och sten, splittrade krossade hus och fallna telefonlinjer. De sprang och sprang och sprang och stannade på stranden. Vattnet var böljande, stranden stökig. Så de satte sig, stack tårna i sanden, och väntade. De byggde sandslott och grävde gropar, kisade ut mot horisonten tillsammans innan de till sin lättnad såg vattnet långsamt långsamt glida utåt. Där vatten nyss skvalpat låg döende, sprattlande fiskar och skräp. Och långt där ute, vid horisonten, såg de hur det reste sig. Det rörde sig snabbt emot dem, och det växte och växte och växte. Ett massivt monster, en vägg av vatten närmade sig och de la sig ned i sanden. Solen skuggades, de slöt ögonen och och så träffades de av hela havet självt. De öppnade munnarna, lät det salta vattnet rusa ner i lungorna, fylla dem till bredden. Så sveptes de iväg. Mer vet jag inte, jag var inte en av dem. Jag var så arg att mina händer darrade. Jag var så arg över att jag bodde här och inte där. Jag var rasande och ändå… Det var slutet för dem men bara början för oss. Det var ett tecken på vad som komma skulle, och ett hopp som tändes hos oss. Och kom, det gjorde det. 

Vi såg inte när hon lämnade oss för det hade hon redan gjort

När sommaren kom var vi i helvetet. Jag vaknade och jag var i helvetet. Hela världen stod i lågor och vi var inte sena att hjälpa till. Vi dränkte skogen i bensin, fimpade i torrt gräs trots att vi inte rökte. Lyckliga var vi när vi vaknade i helvetet. Skogen brann. Små pittoreska hus brann. Himlen brann, dränkte staden i ett rött sken och lågorna slickade molnen, kittlade och retades. Lyckliga var vi i hettan. Så torkade bäckarna upp. Sjöarna torkade upp. Lyckliga var vi när vattnet tog slut. 

Sommaren kom långsamt, smög sig på oss. Det var kallt, kallt, kallt och sen small det. Jag vaknade en morgon, mindre klyschigt vanlig. Jag vaknade i en blöt pöl av svett, sängkläder som snott sig runt kroppen, runt halsen. Jag vaknade i ett strypgrepp. Jag vaknade i en närkamp jag höll på att förlora mot svettigt tyg. Jag vaknade utan luft med håret slickat mot ansiktet. Jag öppnade fönstret, förväntade mig en bris. Istället fick jag en hård käftsmäll, som när man öppnar en varmluftsugn och bränner bort ögonbrynen. Jag slogs i ansiktet och stapplade baklänges. Jävlar. Nu jävlar.

Det tar inte lång tid för en mänsklig kropp att torka ut. Tror jag. Eller är det värmeslag man dör av? Jag vet inte. Vad jag vet är att gamla dog. Barn dog. Gravida dog, två flugor i en smäll som man säger. Som vi sa. Luften brann och solen stekte oss, brände bort svetten från vår hud. Vattenånga steg från våra kroppar och vi torkade ut. Bäckarna sinade. Brunnarna torkade. Vattnet tog slut. Min syster dog av törst. Hon tog farväl med raspig stämma och korta, ytliga andetag. Hennes ögon var grumliga och matta. Jag kunde ha simmat i dem, som en djup, lerig sjö en regnig dag. Hade jag stuckit fingret i det hade det varit en svalkande bäck, hade jag dykt ned i hennes iris hade jag plaskat runt på rygg. Hade jag stuckit fingret i hennes öga hade jag förstås endast gjort henne blind under sina sista sekunder. I efterhand ångrar jag lite att jag inte gjorde det, mest för att jag aldrig kommer få chansen att göra det igen. Jag hade velat veta hur ett öga såg ut inuti, hur det delade sig när fingret bröt den glansiga ytan. Hon dog med båda sina ögon intakta. Vi såg inte när hon lämnade oss för det hade hon redan gjort.  

Vi mötte levande zombies, javisst, det är sant! Livs levande levande döda. Med rynkig hud, hängande slappt runt tomma ögon. När de öppnade sina munnar hörde vi hur stämbanden brast, ett efter ett, med ett ljudligt knäpp. Med vittrande tänder log de mot oss. Zombies hör apokalypsen till. Vi mötte dem och vi passerade dem utan vidare. 

Jag köpte ett paket cigaretter. Jag försökte röka och spydde bakom ett träd. En hand sträckte sig in genom min mun. Fingrar pressades förbi struphuvudet. Har du känt i ett struphuvud? Du känner brosket med fingerspetsarna, jag lovar. Det är lite som att sticka fingret i ett plastsugrör. Fingrarna slingrade sig ned, ned, ned. De blev fler. De slank in bakom lungorna, slog rot. De slank ned i magen, runt magen, tog den i ett järngrepp. Jag andades in cigaretten igen och händerna pressade och vred inuti mig. Gjorde tusen nålar med min magsäck. Så föll jag framåt och tvingade ut dem alla ur min mun igen. Jag tvingade händerna, fingrarna och rötterna att pressa sig igenom plastsugröret och spottade ut dem på marken. Jag rökte inte mer. Jag tände en cigarett och fimpade. En till. Lät glöden få fäste innan jag lät den glida mellan mina fingrar ned i gräset. I dungar. I skogar. På fält och i trädgårdar. Elden började så smått vid mina fötter, och jag närde den som ett kärt barn. Jag lät den växa, ta över. Jag matade den, lät den bli stor och stark. Som alla kärleksfulla mödrar ville jag att den skulle göra stordåd. Att den skulle bli ihågkommen. Att den skulle göra allt jag inte kunnat. Min bebis. Min bebis var en ostoppbar kraft. Min bebis var ett uråldrigt väsen vars vrede väckts till liv. Min bebis rasade över bygden, genom skogen, for över land och jord. Jag var en så stolt mor. Jag ville ha mer, ville ha fler. Jag tände fler cigaretter, födde nya bebisar. Jag köpte dunkar med bensin, täckte säkert flera kilometer. Vad gör inte en mor för sina barn? Vad gör hon inte för att de ska få briljera? Mina bebisar åstadkom oändligt mycket mer än jag någonsin hade kunnat hoppas på. Hade det funnits någon historia att gå till så hade mina bebisar gått till den.  

Jag avslutade det som påbörjats. Ingen avslutade något för mig. Det fanns så många kvar som skulle dö, och ändå blev det aldrig min tur

Vi var arga. Vi som var kvar var arga. Vi stampade på stenarna i marken, försökte skrapa bort solskenet med fötterna där vi gick. Vi hade ingen rätt att leva, hur vågade folk dö men låta oss leva? Vi längtade så efter den dagen någon skulle närma sig oss bakifrån, stå och lura bakom ett hörn, dyka upp framför oss med ett metallrör i handen. Masochistiska människor var vi när vi väntade på vårt stundande mord, vår räddning. Och jag, jag längtade säkert mest av alla.

På radion sa man att vi kanske var dömda, “Kanske är vi dömda.” sa de. Gud vad jag hoppades att vi var det. Gud, låt oss vara dömda. Så insåg jag, kanske samtidigt som alla andra, att jag kunde vara Gud. Jag kunde döma oss. Men alla var vi gud. Alla dömde vi. Alla räddade vi varandra. 

De enklaste att rädda är unga män sent på natten. De är inte vaksamma på samma sätt som unga kvinnor är när de går ensamma på kvällen. De har inget att oroa sig för, tror de. Ibland har de till och med brusreducerande hörlurar på sig. Har du någonsin sett en kvinna som går ensam sent på natten med brusreducerande hörlurar? Varför kollar du på kvinnor som går ensamma sent på natten? Män väntar sig aldrig det värsta. Det är så enkelt att rädda dem då. Så enkelt att döma dem. Så lätt att komma nära. De märker dig knappt. Du kan enkelt låta ett silverglänsande blad glida in i mjukt kött, sticka det i sidan på dem när du passerar. De grymtar till, ditt blad blir rött. Du torkar det på jeansen. Dina jeans är rödfläckiga. 

Vi dömde och räddade varandra, sent om nätterna på folktomma gator. Räddade kroppar täcktes av morgonens första dagg och bars bort när solstrålarna trasslat sig fram till oss. Vissa kunde räddas mitt på dagen. Såg vi någon räddas stannade vi upp. Vi såg på, hänförda. Vi var Gud. Räddningsobjektet drog en suck av lättnad när första slaget kom. Stön av smärta, stön av lycka, fyllde luften. Exhibitionister var människorna som dog mitt framför ögonen på oss, de njöt av våra blickar. De njöt när vi spetsade öronen för att höra deras sista andetag. Åh tänk att få dra sitt sista andetag framför en grupp hänförda främlingar.

Jag var Gud. Jag gjorde presens till preteritum, finns till fanns, lever till levde. Död och grammatik är ett. Att renskriva är mord. Att stava fel är att dö, kanske. Att dö är att ändra livets alla faktums grammatik. Är blir var. Som när man fångar en mördare: “min fru var så vacker”. Var. Var? Var. Bakom lås och bom bara sådär. 

Jag satte stopp för så mycket lidande. Jag avslutade det som påbörjats. Ingen avslutade något för mig. Det fanns så många kvar som skulle dö, och ändå blev det aldrig min tur. Och sjukdomen, katastroferna, bränderna. De försvann inte. De var kvar. Alla odds var staplade mot mig, och trots det: inget. Jag vaknade varje morgon, somnade varje kväll. Nu var de inte klyschigt vanliga längre. Inget var vanligt längre. Vi var i upplösningstillstånd. Vi löstes upp. Allt löstes upp och vi dog men inte vi utan de för inte jag.

Vi bad till Gud. Vi bad honom att snälla låta oss vara dömda. Vi räknade ner. Vi blev färre. Jag vet inte om vi är vi längre. Om det finns andra kvar. Här gör det det inte. 

Jag har väntat, längtat efter slutet. Jag har hjälpt andra att nå det, närt vilda eldar som tagit så många liv, sett min kniv glida in mellan vita revben. Jag såg dem bära bort min mamma och jag log. Min syster dog och jag var lycklig. Min syster dog och allt jag kunde tänka på var att sticka fingret i hennes öga. Jag har sett folk rusa mot slutet. Jag har sett så många dö att jag aldrig någonsin på ett rättvist sätt kan beskriva det. Jag har tagit så många liv. Jag har tappat räkningen. Och jag har sett tidens ände, sett tidens slut. Och när tiden tar slut är det fult. Det är makabert. Det är blodigt, skriken dånar genom luften. Smutsen tränger in i blodkärlen. 

Det är stilla, tyst när allt som funnits allt som finns allt som skulle funnits brinner upp. Det är så vackert när tiden tar slut och jag har sett den ta slut. Ändå är jag kvar. Ingen annan är kvar men jag är här. Jag vet inte vad det betyder. Jag vet vad det måste betyda, men jag säger att jag inte vet. Jag säger det till mig själv för det finns ingen annan kvar att säga det till. “Jag vet inte vad det betyder” säger jag till mig själv. Men jag vet vad det betyder.

Jag går över aska, över skärvor av svunnen tid, över krossade benpipor. Världen har exploderat och tiden trasats sönder. Verkligheten har rivits som ett gammalt kvitto och jag klättrar genom revorna i det spröda pappret. Jag går genom ruiner, vi är ruinerade. På radion hade de sagt att vi kanske var dömda, “Kanske är vi dömda.” sa de. Det var vi. Det är vi.

Text: Vilma Wirenhed