Låt inte en bläckfisk stoppa dig från att se förra årets bästa dokumentär

Bästa dokumentär-kategorin på Oscarsgalan har flertalet gånger genom åren visat prov på något tveksamt omdöme. Vi får till exempel aldrig glömma hur både Shoah och Hoop Dreams, kanske de två bästa och mest hyllade dokumentärerna någonsin, helt ignorerades 1986 och 1995. Eller när powerpoint-presentationen En obekväm sanning vann 2006. På sätt och vis är det alltså rätt poänglöst att lägga alltför mycket energi på att bry sig om vad en jury av Hollywood-människor väljer att belöna. En bra film är bra även om den inte får något större erkännande liksom.

Däremot är det rimligt att se hela Oscarsgalan som ett sätt att öka uppmärksamhet för en del kvalitetsfilm (ett modigt uttryck att använda när The Trial of the Chicago 7 precis varit en av de nominerade för bästa film, men jag står fast vid mitt val) som den stora majoriteten annars missar. Dokumentärer är dessutom i grunden svåra att sälja in om de behandlar andra ämnen än andra världskriget eller true crime, så det skyltfönster de får av Oscar-uppmärksamheten kan vara otroligt viktigt. Det här är uppenbarligen en bra sak. Smalare filmer ses av fler personer, som i sin tur får ta del av upplevelser och lärdomar de antagligen inte fått annars.

Tyvärr har vi en tendens att enbart minnas vinnarna även i prisgalors fall. Förutom i extremt få fall (tänk Act of Killing som lite oväntat inte vann 2013) kommer den fortsatta diskursen när dammet väl lagt sig ligga på vinnarna, och i dokumentärers fall knappt ens det. Visst kommer de allra mest insatta inte bry sig jättemycket om vinnare och nominerade, men den stora allmänheten kommer att ta in nyheten om vilka som vunnit och tänka att det där är något att se en dag, och sen lär de flesta aldrig göra det ändå, men minoriteten av dessa som kommer göra det är ändå väldigt många. Hur som helst är det ofta som om de nominerade icke-vinnarna helt och hållet försvinner från jordens yta vid det här laget.

Vanligtvis är det här ändå helt okej. Det släpps så extremt många filmer året om att några bortglömda förlorare inte behöver ses som någon större förlust. Ibland händer det dock att det släpps någonting så bra, så rörande och så väldigt i tiden att det helt enkelt inte går att förbise hur sorgligt det är att den här förlorande dokumentären antagligen aldrig kommer få det erkännande den förtjänar från en bredare publik.  

Med ”ibland” menar jag förresten specifikt Oscarsgalan 2021 och Garrett Bradleys Time.

Ingen skugga över den faktiska vinnaren Bläckfisken och jag (en av ytterst få sydafrikanska Oscarvinnare). Historien om en dykare som blir vän (och utan tvekan mer än så) med ett blötdjur är en trevlig liten historia om att förstå sig själv bättre genom att studera någonting annat, men den är också bara det. Ett lättsamt stycke film som inte direkt väcker några känslor bortom ”wow, snyggt undervattensfoto” och ”oj, den här mannen vill ligga med sin bläckfisk”.

Hur det än ligger till med dess kvaliteter vann dock alltså Bläckfisken och jag Oscar för bästa dokumentär. Genom detta får filmen då privilegiet att fortsätta existera i det allmänna medvetandet något längre än sina mednominerade som i sin tur, av tradition, lär blir totalt överskuggade av den. Bland dessa tragiska förlorare finner vi just nämnda Time, förra årets klart bästa dokumentär och en film som förtjänar ett bättre öde än som bortglömd förlorare.

Till skillnad från Bläckfisken och jag (okej, kanske lite skugga över den) är Time en ytterst aktuell film, som tar upp behandlingen av svarta amerikaner och det amerikanska fängelsesystemet. Den är också en oerhört smart film som på dryga 80 minuter lyckas skildra de 21 år som huvudsubjektet Fox Rich dokumenterat genom hemmafilmer hon spelat in under hela perioden, kombinerat med Bradleys egna material från nutid. 

Time hoppar vilt mellan sent 90-tal och nutid eftersom det är det enda sättet att förmedla all tid som gått. Det är inte viktigt att skildra längden precis som den är, utan att visa på hur förlusten av en far och make påverkat familjen, och hur hans frånvaro formar alla deras liv. Vi ser en son fråntas en förälder och hur det idag lett till att han sökt sig till en collegeutbildning som ska ge honom en chans att påverka amerikanska strafflagar. Vi ser en hustru slåss för att få sin make frisläppt och bli en slags folkhjälte på kuppen. Vi ser hopp varvas med hopplöshet, varvat med ännu mer hopp. Nu och då existerar egentligen inte för någon i familjen. Tiden rör sig framåt men ingenting förändras. Det fanns ett nu under 90-talet, och det nuet förblir detsamma.  

Delvis är det sorgligt och förargande att se Time och just den tid som gått utan märkbar förändring, inte minst på grund av hur snyggt Garret Bradley drar paralleller mellan det bokstavliga nu och då, men den innehåller också alltid en litet ljusstrimma av hopp som aldrig släcks helt och hållet. Dessutom är den kanske det tydligaste beviset på hur kärleken kan vara en starkare kraft än allting annat vi har i denna värld, och den råa mänsklighet som visar på detta i Richs egeninspelade material leder också till ett slut som lär lämna ytterst få tittare oberörda.

Times öde är kanske låst, men för den som bryr sig vill jag ändå avsluta med detta: För alla som älskar smart filmskapande rekommenderar jag Time. För alla som vill ha en gripande historia rekommenderar jag Time. För alla som vill se någonting snygg rekommenderar jag Time. Faktum är att så länge du inte av princip hatar film rekommenderar jag Time. När du väl sett den kan du också fundera på hur ”The blackest Oscars ever” valde att belöna en extremt vit film om en man och hans bläckfisk över denna. Bara som en kul grej, tänker jag.