Långa killar är som för utspädd saft
Ni vet de där personerna som bara inte kan göra någonting rätt – det är inte så att de gör fel, men allting känns bara… off? Det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är. Jag menar, en illaluktande snubbe som är lite för intresserad av andra världskriget och, ni vet, ska “förklara läget” i kommentarsfälten, är störig på ett så uppenbart sätt. Vi alla vet vari “störigheten” ligger. Men de andra stackars satarna vet vi inte varför vi hatar, eller hur? Vi bara gör det. Eller vi och vi… Kanske mer jag? Jag har nämligen kommit underfund med vilken egenskap som kan förstöra en människa, eller läs SNUBBE. Jag har upptäckt en problematik med att ha långa män i mitt liv.
Okej, inte alla (långa) män.
Fast jo.
Framför allt så gör långa killar mig till en person jag inte vill vara. Ni vet personerna en har i sitt liv som får en att känna sig som sitt skönaste, härligaste, mest vibrerande jag? En sådan person kan en lång man aldrig vara eller bli för mig. Det är ju tyvärr så att som feminist och woke och yadayada har jag, som typ alla andra störiga “upplysta” unga kvinnor, lovat mig själv att aldrig låta en man ta mer utrymme än jag i en social situation. Ni hör ju, det är en omöjlighet redan från början. En lång kille tar redan så mycket fysiskt utrymme att jag, oavsett hur han i övrigt är, måste hävda mig. Jag menar, visst är det min feministiska plikt? Att breda ut mig, avbryta honom och subtilt skämta på hans bekostnad. Jag blir alltså vedervärdig, och ja, det är helt och hållet hans fel.
Dessutom så är det väl ändå lite ute med långa killar? Jag förpassar långheten till personer som inte hänger med, ni vet de som tror att de har koll men som veeerkligen inte har det? Det är bara ett förlegat ideal helt enkelt, och de som säger att de gillar långa killar är precis samma personer vars instagramfeed består av palmer och frukostbowls på marmorbänk, som handlar influencerkollektioner på NA-KD, som älskar hockeykillar och som “vill kunna ha klackskor när killen står bredvid”. För det går ju absolut inte för sig att vara längre än sin partner, eller hur? Han ska vara större än dig, vara fysiskt överordnad och kunna beskydda dig, gärna vilja det med – tänk typ Nate i Euphoria, där snackar vi goals!
Nej men ni förstår poängen. Idealet “lång kille” känns förlegat, aningen ofräscht och, uppriktigt sagt, rätt lame. Att skriva sin längd i sin tinderbio är som att stoltsera med att ha hoodies en kan låna. Det har inget med saken att göra men jag hatar hoodie-repliker och det måste få ett stopp. Okej? Ingen vill ha din noppriga huvtröja och dina töntiga 180 kan du kasta långt åt helvete.
Om du är en lång kille som läser detta så ta det inte personligt, meeen din personlighet suger.
Det går liksom inte att fylla ut hela den kroppen med proportionerligt med personlighet utan att snubben ska bli fruktansvärt vidrig. Det finns, som bekant, en viss mängd personliga uttryck och utrymme vi är redo att förunna en person – en viss mängd som skapar personer vi upplever som sköna, rimliga och lagom. Om vi tar denna lagommängd personlighet och fyller en lång kille med den så tenderar han emellertid att verka lite blek, kraftlös och obetydlig. Det är som att en har den perfekta mängden saftkoncentrat, men häller den i en alldeles för stor karaff med vatten. En lång kille är helt enkelt som för utspädd saft.
Långa killar får mig alltså att känna som att någonting saknas. Lösningen på problemet kan då tänkas vara att tilldela denna stora snubbe lite extra personlighet, proportionerligt med storleken på hans kropp. MEN VEM PALLAR GE MER SPACE ÅT EN SNUBBE?! Som dessutom redan tar för mycket plats rent kroppsligt. Att fylla ut en sådan man med mer persona än vad som upplevs som måttligt är vad som kan skapa monster, eller åtminstone alldeles för mycket saft än vad en vill ha.
Om du inte ser den omöjliga ekvationen ännu; nästa gång du sitter på något armstöd för att benen på den skrikande killen bredvid verkar täcka tre sittplatser, lägg märke till hans längd. Du har inte fått en syl i vädret på trekvart för han har någon spaning, och den är inte helt tråkig men, oj, så mycket plats han tar. Visar det sig måhända att han sträcker sig högre än resten? Eller nästa gång stämningen i kompisgänget blir stel fastän alla i gänget är rätt roliga, alla måttliga – varför känns det nu som att tre femtedelar sitter tysta fastän alla pratat lika mycket? Finns det möjligtvis någon person där som når till översta hyllan?
Långa killar kan helt enkelt inte get it right, de är för utspädd personlighet i för långa kroppar, eller proportionerligt med lång personlighet som blir alldeles för mycket för att hantera. Och oavsett vad de gör så tar de alltid för stor plats. När jag har oturen att stöta på en lång man vill jag bara doppa honom i vatten som ett korvbröd och trycka ihop honom till en vanlig jävla människa en kan umgås med.
