Lång kö till den danska idyllen
Amandus Gustafsson besöker litteraturfestivalen, känd för sina stora internationella namn och försöker fånga den litterära känslan.
Bara tågresan längs den danska guldkusten gör mig säker på att det här är det mest lyckligt lottade landet i världen. Omgivningen är så vacker att det är löjligt. Havet glittrar. Skogar av bok, asp och ek står i djupaste grönska. Över sundet syns soldränkta Ven och, tyvärr, Helsingborg.
Ändå: i Christine Hesselholdts och Maria Hesselagers senaste romaner finns en ”längtan efter transformation”, säger moderatorn. Vad är det egentligen de saknar, de danska författarna? De har mage att undersöka transformationen som koncept, när de bor i ett fulländat paradis. Litteraturfestivalen är som förlagd på en nedfallen skärva av Olympus.
Det är lördag på Louisiana Literature, ostadigt väder och massor av folk. Festivalen ingår i den vanliga entréavgiften. I praktiken är det alltså en pr-kupp. Men det är också omöjligt att i Sverige få en kall öl, en extremt god laxmacka och se Lucian Freuds målningar mellan internationella stjärnförfattare – på samma ställe. Bokmässans extrema känsla av business känns som ett dåligt pumpat luftslott i jämförelse.
Jag och min flickvän går på Georgi Gospodinov och vid sidan av köar redan folk för att se Elizabeth Strout om en och en halv timme.
Att som Gospodinov skriva en bok om en faders död är inget nytt. Men jag känner hur ögonen fuktas när han berättar om pappa trädgårdsmästaren som med sina växter gjorde hem av varje sjavig lägenhet de flyttade till. Regnet smattrar mot tältduken. I Bulgarien finns tydligen ett talesätt för att skrämma barn till lydnad: ”Om du inte är snäll kommer jag att sätta i gång örfilsfabriken.” Gud välsigne detta land.
Vi köper varsin kall Tuborg. Det hörs dansk poesi och vinden blåser genom den japanska lönnen. Men så många köer. Så mycket strategiskt tänkande. För att se de riktigt stora namnen behöver folk stå i timmar. Det är kö till toaletterna, maten, kaffet och ibland målningarna. Louisiana literature borde skärpa sig och börja ta betalt för den festival som faktiskt pågår, inte bara museets vanliga verksamhet.
Dagen avslutas med en extremt tvär Strout, som en parodi på sin mest välkända karaktär. Hon vägrar svara på frågorna från den grötigt engelsktalande moderatorn. Stämningen blir märklig. Tur att Douglas Stuart – vars hyllade böcker en vän avfärdat som dravel – visar sig vara empatisk och professionell på scen. Han får ta över intervjun och efter en halvtimme mjuknar till och med Strout, den enda amerikan någonsin som inte är intresserad av att prata om sig själv.
Då får vi till sist veta att hennes fastrars favoritsamtalsämne var den sista måltiden som deras sedan länge döda makar åt. Makabert och roligt, som den briljanta romanen Olive Kitteridge.
Strout känner sig inte hemma någonstans, säger hon. Gospodinov har en timme tidigare uttryckt samma sak. Alla besökare måste känna samma. Det råder överflöd av köer, men brist på svar. Efter sex timmar är jag mätt, inte upplyft.
Den sista på scen är äkta författaren Rasmus Daugbjerg, som i sin nya bok “Rasmus Nielsøn” har skrivit om en sjöjungfru. Det är just där, i det overkliga, som lördagen hade kunnat bita sig fast.
I stället är jag överstimulerad. Det brusar genom huvudet, som vågorna på den danska stranden. Vi tar tåget hem från Olympus.
