L1NA om det cinematiska, kaxiga och intima TNT

Den lilla lokalen där familjen som gett oss Jelassi, Mona Mansour och albumaktuella L1na håller hus, är en av Stockholms coolaste platser. Det slås jag av varje gång jag är där. På torsdagskvällen när jag ska intervjua L1na välkomnas jag först av Nisj med ett hjärtligt leende. Nisj, eller Nils som han kallas av flera här, är producent och kurerar ytan vi stiger in i, och tillsammans med L1na har de skapat hennes debutalbum TNT. Dagen innan ägde releasefesten plats i lokalen, så utöver Nisj möts jag också av två grabbar som håller på att flytta på saker för fullt. När man kommer in i lokalen ser man en smal trappa som leder ner till ett öppet utrymme inringat av kakelväggar, och från en mezzanin i stål kan man blicka ner på ytan. Det står en soffgrupp som kramar om ett bord mitt i hallen, och tittar man förbi det hemvänliga upplägget syns två dörrar som leder till två rum. I det ena håller Wasima hus, bland annat stylist men även filmregissör som i veckan belönats med en Guldbaggenominering. I det andra skapas musiken. Kontrasten mellan det industriella, halvt nedskalade kontoret, och den mysiga stämningen som känns i luften skapat är slående.

På kakelväggarna står många namn skrivna med tuschpenna – rappare, producenter, stylister, designers med flera har haft äran att sätta sina namn på dessa väggar. Tillbaka in i studion får jag syn på L1na, precis lika cool som hon framkommer i sin musik. Vi utbyter hälsningar och jag sjunker ner i soffan, vilket L1na också gör. Det hänger affischer runt om i lokalen med sjöbomben som framställs på TNTs albumomslag, och även om hon är så mycket svensk hiphop som det går att vara år 2024, sticker hon ändå ut från mängden. Jag vill försöka förstå varför, och börjar fråga om TNT.

Hur känns det efter att ha släppt albumet?

– Det känns skitkul. Jag är bara så stolt och det är kul, man har fått jättemycket respons och det är bara vibes. Det var någon tjej som hade skrivit till mig att hennes ex-situationship slidade in i hennes DM. Han hade skrivit “hej, vad gör du?” och sa “kom hit, vi kan lyssna på L1na”. Hon erkände att det funkade.

L1na:s hypotes är att hennes fans är baddies, något som killarna börjat fatta. Vi skämtar om att hon är en certified baddie artist. Hon gör baddiemusik av högsta kaliber. Men är hon alltid en baddie? Eller tar hon av sig sin baddie-dräkt som Superwoman när hon kommer hem?

– Inte alltid. Jag är en homebody, egentligen. Om jag fick välja hade jag velat bo i skogen och bara gjort musik för mig själv, inte träffat folk och bara tagit telefonsamtal då och då.

På svar om frågan om hur sin uppväxt varit ger hon mig ett otroligt svar:

– Alltså, jag har inte kunnat jämföra det med nånting annat, så jag vet inte…

Sedan pratar vi om början på sin musikkarriär, något hon vetat tidigt att det skulle gå hela vägen:

– Jag har alltid varit säker på att jag skulle bli stor. Det har aldrig varit något tvivel i mitt huvud om att det kommer gå bra för mig inom musiken – jag var mer självsäker när jag var yngre än vad jag är nu. Jag tror fett mycket på manifesting – om det inte finns något tvivel i dig att någonting kommer hända, då kommer det hända och du kommer jobba på tills det händer.

Utöver denna oförnekliga självsäkerhet bär rapparen på en stor kärlek för konstformen, något hon tagit med sig hemifrån, hela vägen från Nyköping, in på sin musikaliska resa genom den svenska hiphopen:

– Jag har alltid älskat musik. Jag kommer ihåg att jag fick en gitarr av min mamma när jag var nio, så jag brukade göra låtar och visa dem till henne. Skitäckliga låtar, men jag var nio. Min bror är också jättemusikintresserad. Vi hade alltid musik på i hemmet, så det har alltid varit en grej i familjen. Ett musikaliskt hem.

Hur var det att hålla på med hiphop i Nyköping?

– Det var speciellt. Jag kan räkna på en hand hur många det var som hade försökt göra musik eller gå till studion, så det var inte jättestort i Nyköping då. Jag satte på YouTube-beats i min mammas bil och spelade in på hennes telefon.

Tänk att man tar ens mammas telefon för att spela in raps i mammans bil. Vad kan L1na ha rappat om?

– Det var typ mest bara… livsstilsgrejer. Att jag var ute med mina vänner. Jag kunde rappa om skolan. Att istället för att gå i skolan så skrev jag texter och skippade lektioner. Stökigt barn-texter, typ.

Var du ett stökigt barn?

– Jag skulle inte säga att jag var stökig på det sättet, men jag var inte alls fokuserad, särskilt när jag hittade musiken. Det fanns inget annat intresse i mig – allt var verkligen musik, musik, musik, musik.

Höll du på med musik på ett annat sätt än att skriva text?

– Jag ville alltid hitta ny musik när jag var liten. Jag kommer ihåg att det fanns någon sida, HotNewHipHop – jag var där varje dag och kollade på de nya släppen. Den var skitfet, den var så jävla fet. Jag tog fett mycket inspiration från det jag såg. Jag lyssnade mest på amerikansk hiphop, men jag ville göra svensk och blanda de två grejerna.

Det är slående att en unge från Nyköping kan lyssna på när rapmusik släpps flera tusen kilometer bort i realtid, men ändå behöva en fot in i storstaden för att sätta fart på sin karriär. Jag frågar hur det gick till, och ett väldigt bekant namn som definierat en betydlig del av vårt hiphoparv kommer på tal:

– Jag spelade basket med en tjejkompis till mig. Hon sjöng och hennes storebror rappade. Han jobbade också med Mack Beats, så vi började gå till deras studio då och då. Jag tror att vi skrev kontrakt med dem 2018, och sedan började vi släppa under deras label La Vie – då släppte jag min första låt som hette Bekväm.

Vad har hänt mellan 2018 och nu? Vad har du gjort?

– Jag kom ju i kontakt med Jelassi och fick vara med på hennes debutalbum. Hon hade släppt sitt album då, så hon var ute och gjorde massa spelningar. Vi körde Allsång på Skansen, vi gjorde så stora grejer direkt. Eller jag, i alla fall. Jag hade knappt släppt någonting. Allting gick skitsnabbt.

Samtidigt som denna intervju äger plats inträffar musikårets högtid – Spotify Wrapped. Trots att det finns oändligt mycket att kritisera på streamingjätten, måste det erkännas att de gjort ett strålande jobb med konceptet. Jag frågar L1na om hennes Wrapped – vad har hon lyssnat på 2024?

– Mig själv.

Det räknas inte.

– Nej, okej. Men Drake – jag tror jag är såhär 0,05% top fan.

Du kan inte ha varit glad i år, alltså.

– Nej.

Jag misstänker att hennes Spotify Wrapped kan ge hintar om hennes musikaliska influenser, och när jag frågar får jag det bekräftat:

– Det har alltid varit Drake, PartyNextDoor, The Weeknd… Jag tror att jag undermedvetet har tagit influenser från det. Men jag har inte tänkt ”okej, nu ska jag göra en låt som Drake”.

Hon berättar om en utveckling i hennes lyssnarvanor som inte är helt orelaterat till typen av ljudlandskap som Nisj skapar, och som återfinns genom hela TNT:

– Det här året, har jag haft någon psykos. Jag har lyssnat på jazz, typ french café music. Lite Disney-vibe – det känns som att man är i en Disneyfilm när man lyssnar på den musiken. Det sätter en fett bra stämning. När man åker genom Stockholm – det känns som att man är med i en film. Musik ska få mig att känna som att jag inte är där jag är just nu. Om jag lyssnar på fransk cafémusik, så vill jag känna att jag är i Paris och går runt med en liten chihuahua. Dricker kaffe. Äter en baguette. Fattar du?

Var tror du att din musik skulle ta mig då, om jag lyssnade på den?

– Det är det med TNT – det kan ta dig överallt. Vi har verkligen en låt för alla stämningar. Typ Solsken efter regn känns som att man sitter någonstans skithögt upp, röker en cigg och tänker på livet. Eller Astra – du är i Bali och du fuckar ur. Jag har också en interlude på albumet som heter Falla, på den lägger man sig ner på en äng, och en tår faller ner.

Jag ber L1na att förklara tematiken bakom TNT:

– Albumet heter ju TNT, och TNT är ju dynamit. Explosion. Vi valde det namnet för att det var som att någonting exploderade i mig efter att ha gjort klart albumet. Det är så jag ser på explosion – jag ser det mer som förändring än förstörelse. Om man tar till exempel introt på albumet (Solsken efter regn) – jag tror jag aldrig gjort en sån låt. Känslan jag fick efter albumet var klart var ”shit, jag kan verkligen göra vad fuck jag vill”.

Och resten av låtarna då?

– Alla har sina egna moments. Typ track 10 (Falla) – vi var i Umeå, och jag var skitsjuk – min röst var helt borta. Nils har en sommarstuga där… det är flera olika hus. Så jag kommer in i hans, och där sitter han och håller på med någonting. Jag hör det här beatet som han använder och bara “va fuck är det här?”, och han svarar att han har gjort den till mig, och att jag ska skriva. Det var bara en skitfin stund. Man hör att jag är hes, jag vet inte om du har tänkt på det.

Man säger att man älskar alla sina barn lika mycket, men ändå har man en favorit. Vilket är ditt favoritbarn/-låt på albumet?
– 200k, tycker jag. Jag har också två features på albumet, så jag måste säga de två låtarna också. De var fett speciella, och det var fett kul när Mazzo och Solo kom hit samtidigt och spelade in låtarna.

Du pratar en del om Nisj, och det låter som att han är en stor del av ditt musikskapande. Hur skulle du beskriva den relationen?

– Nej alltså… Nils är verkligen min bästa vän. Han är min farsa, min storebror. Alltså han är allt. Jag har aldrig träffat någon som honom faktiskt. Det är fett sjukt att få göra musik med honom också.

Hur är han annorlunda då från de andra producenter du har jobbat med?

– Jag tror bara att vi har lärt känna varandra så bra innan vi började göra musik tillsammans. Det är så mycket enklare med honom. Han vet vad jag tycker om, vad jag inte tycker om, och jag vet samma om honom. Han är också fett öppen för allt. Jag kan verkligen komma till honom och säga typ “jag vill göra en barnlåt”, och han skulle svara “okej, vi kör”. Jag vill göra en rocklåt – “okej, vi kör”. Han älskar musik på samma sätt som jag.

Nisj är en producent som kör sitt eget race i det svenska raplandskapet, och i jämförelse med sina branschkollegor kan han definitivt beskrivas som alternativ. På L1nas TNT, likt på Jelassis Dom har bara gett mig ett namn syns hans fingeravtryck överallt. Men hur skulle L1na beskriva hans musik?

– Han är väldigt cinematic, tycker jag. När jag lyssnar på hans beats känns det som att jag är i en film. Han har sina små knep – jag kommer inte avslöja dem, men han är väldigt medveten, skulle jag säga. Hans beats är väldigt stora och mäktiga. De är inte flat heller – det är mycket som händer, och vissa grejer kanske man inte ens hör på första lyssningen. När Nils sätter på ett beat, kan jag känna att jag går in i ett rum med beatet.

Vilka andra producenter hade du velat jobba med? Vem som helst från var och när som helst.

–Jag måste säga Noan 40 Shebib. Det är Drakes producent.

Finns det något överraskande spår som du skulle ta med musiken?

– Jag vet inte hur överraskande det är, men jag vill testa samarbeta med popartister också. Jag tänker mycket på hur min egen pop skulle kunna låta.

Så vad kan vi förvänta oss av dig då?

– Ja, mer musik. Mycket mer musik. Vi har bara stackat, och jag har varit ganska lowkey i två år innan jag släppte det här albumet. Så massor med musik kommer. Förhoppningsvis kommer vi att göra en turné också. Man ska bara vara redo på att se mig lite överallt.

När intervjun slutar och L1na ska fotograferas, passar jag på att prata en stund med Nisj. Vår diskussion handlar om den svenska hiphopens plats i det bredare samhället, hur rappare inte behöver förhålla sig till majoritetssverige på samma sätt längre, och om kreativitetens essens har levt genom rappens framkomst i Sverige. Sedan ansluter sig Mona och L1na till oss, och vi pratar lite löst om allt möjligt. Den familjära känslan och den påtagliga närheten som ryms i denna lilla lokal i Årsta måste vara betryggande för artisterna som jobbar här. Det, tillsammans med det stora nätverket av samspelta artister som delar en tydlig vision intill garanterar att det mesta som den här familjen gör blir kvalitet.